Jag fick en bok av min svärmor i födelsedagspresent, det var Helena von Zweigberks senaste bok Sånt man bara säger. Jag var hooked direkt. Trots att handlingen i sig var väldigt sparsmakad så fanns det en intensitet i berättandet och trovärdighet i karaktärerna som gjorde det svårt för mig att lägga ner boken. Jag har därefter betat av två av hennes andra romaner, Ur vulkanen mun och Tusen skärvor tillit. Böckerna följer samma mönster; vardagliga berättelser om människor och hur svårt det kan vara att mötas på riktigt.
Jag har riktig abstinens nu. För trots att jag periodvis starkt ogillat att befinna mig mitt i dessa berättelser så har de alla haft ett sug och en kraft som det var längesen jag läsupplevelsemässigt var i närheten av. Grymt att ingen behöver mördas i en bok för att man ska kunna bjudas på riktig spänning. Så fortsätt skriv, Helena von Zweigberk, jag väntar ivrigt!
Hittade din blogg. Glad för det!
SvaraRaderaHär är också ett lerkärl som försöker lära sig leva obehövd. Inte så lätt med man och barn. Stor kram!