Ni kära vänner som varit med och gjort adventskalendern till den resa den blev! Tack för att ni varit så peppiga, punktliga och helhjärtade!
Nu ser jag fram emot att blogga igen!
Stockholm Marathon 2018
8 år sedan
Visar inlägg med etikett adventskalendern. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett adventskalendern. Visa alla inlägg
lördag 25 december 2010
fredag 24 december 2010
lucka 24
God jul allesammans! Nu är det julafton och jag och Christian befinner oss i tryggt förvar i en mysig lägenhet i Linköping. Vi avslutar adventskalendern med att vända oss till kära Matilda.
Namn: Matilda Andin
Bor: Oxhagen, Örebro
Relation till Elisabet: Först familjen bekant med familjen, nu sedan stockholmstid och örebrotid en av de betydelsefullaste vännerna.
Vad jag ser mest fram emot med julen: julkolan, Jesus, bokstäverna som kommer byta plats i år igen (se nedan...).
Namn: Matilda Andin
Bor: Oxhagen, Örebro
Relation till Elisabet: Först familjen bekant med familjen, nu sedan stockholmstid och örebrotid en av de betydelsefullaste vännerna.
Vad jag ser mest fram emot med julen: julkolan, Jesus, bokstäverna som kommer byta plats i år igen (se nedan...).
Och så sitter vi här…
I've got a little hope in my pocket, I want to share a bit with you
Just be careful that you don't drop it, but don't worry if you do
(I’m Alright av Bebo Norman)
Och så sitter vi här med den sista biten i chokladkalendern och med alla våra förväntningar. De som uppfyllts, de som krossats, de vi tvivlar på, de vi trots allt inte vill släppa.
Och så sitter vi här med den lite för mjuka knäcken och den lite för hårda kolan (ett år fick vi slå isär den med hammare).
Och så sitter vi här med fem sorters senap, med risk för att någon ändå inte blev nöjd.
Och så sitter vi här med den alldeles perfekta julgröten!
Och så sitter vi här med högar av klappar men kommer vara lite för trötta för att städa undan allt papper efteråt.
Och så sitter vi här med ”allt mitt guld!”, ”vad är väl en bal på slottet?”, ”…och luktar på blommorna.”
Och så sitter vi här och det blev kanske inte riktigt som vi tänkt oss…
Förväntningarna på den här dagen är enorma.
För att inte tala om trycket att vara lycklig just idag.
Familjen ska vara sams och alla ska få vad de vill ha.
(Om vi nu har någonting, om vi nu får någonting.)
Hur många sånger sjungs inte om att alla är glada?
Hur många reklamer förmedlar inte skrattande barn och leende vuxna?
(Och ändå…)
Och så sitter de där med en lång, tröttande resa bakom sig.
Och så sitter de där med sin kära gamla tålmodiga åsna.
Och så sitter de där med en alldeles nykommen liten skrikande bebis.
Och så sitter de där och häpnas av herdarnas upprymda ord om änglarna och ”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt”.
Och så sitter hon där och tar allt till sitt hjärta och begrundar det.
I've got a little hope in my pocket, I want to share a bit with you: ett barn är fött.
Just be careful that you don't drop it,: så lätt att allt det andra tar över
but don't worry if you do: ett barn är fött i alla fall.
Och så sitter vi här och ingenting kan göra det ogjort.
Att Gud föddes en dag som denna.
Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. (Joh 1:5)
torsdag 23 december 2010
Lucka 23
Bakom den näst sista luckan hittar vi sköna TH. Läs hennes innerliga och personliga text.
Namn: Theresia Wikström
Bor: I Enköping men om en dryg vecka i Västerås
Relation till Elisabet: Vi och tre, fyra andra tjejer, bodde ihop i ett hus i Stockholm i ett år. Det var på vår friska, unga och fartiga tid och Elisabet gjorde kåldolmar och satte fart på dansgolvet i vårt radhus. När hon var upprörd sa hon inte hej till nån när hon kom hem utan gick och stängde in sig på sitt rum och bad så att vi andra blev lite oroliga, med det fick vi lägga ner.
Ser mest fram emot med julen: Mat!
När man gästspelar på någon annans blogg finns det väldigt många olika spår man kan välja, också väldigt många känslostämningar. Imorgon är det julafton och då kanske jag borde skriva något som passar in på denna förväntansfulla och kanske lyckliga dag. Men det finns så mycket man kan dela som inte spelar så stor roll, som bara är nåt, varsegod, en lucka till er. Men när det ändå är jag som ska skriva denna lucka så kan jag väl passa på att dela med mig av något som på riktigt är jag.
En nära vän gick igenom en mycket traumatisk förlossning för ett tag sen, eller det var framförallt det som hände efter förlossningen som var traumatiskt. Hon hade "tur" som klarade sig i livet och utan men, t ex hjärnskador. Efter detta berättar hon om hur hon tänker annorlunda om många saker, att det finns en tacksamhet men också en större angelägenhet om människor omkring henne, om hur hon skickade ett sms till sin pappa och berättade att hon älskar honom och tackade honom för allt han gjort.
För ett bra tag sen läste jag en undersökning som visade att ungdomar som haft cancer och blivit friska är bättre rustade att klara livet än ungdomar i allmänhet - de mår bättre och har ett stabilare psyke.
När jag var ung, i skolåldrarna, minns jag att jag tänkte på sjukdomar som något avlägset och något som "inte drabbar mig". Man hade intrycket av att saker som cancer, hjärtinfarkter, reumatism m.m. var något väldigt ovanligt och att risken att drabbas var väldigt liten. Man var heller inte så stark alltid, små motgångar kunde vara väldigt stora och få en att tappa fotfästet.
Idag har jag fått förstå att sjukdomar inte är så ovanligt och att man inte kan ta något för givet. Jag har flera vänner som drabbats av allvarliga sjukdomar. Vissa har tagit sig igenom, andra kämpar fortfarande. Sen tre år kämpar jag själv med en allvarlig hjärtsjukdom som blivit värre och värre under dessa år. I takt med att min dotter kommit och vuxit har också denna hjärtsjukdom gett sig till känna och blivit mer och mer allvarlig. För några veckor sen satt jag och väntade på min man på tågstationen i Västerås. Där fanns rulltrappor, upp och ner, och en stor trappa i mitten. Jag såg en kvinna som valde den vanliga trappan trots att det inte var trångt i rulltrappan och hon gick upp med raska steg. Min första tanke var att det finns inte en chans att hon inte tycker det där, trots allt, är väldigt väldigt jobbigt och att hennes val att ta trappan inte medför något av en kamp. Jag inser att jag inte längre minns hur det är att vara frisk. Jag kan förstå det, logiskt, om jag verkligen anstränger mig, men känslan kan jag inte få tag i, jag kan inte få tag i känslan av att det inte är jobbigt att ta sig uppför en trapp.
Det jag längtar efter mest av allt är att kunna vara och ta hand om min dotter Rut en hel dag. Bara hon och jag. Vi skulle leka på lekplatser och ha med oss picknick. Jag skulle dra henne i pulkan och vi skulle bygga snölyktor och göra änglar i snön. Vi skulle baka pepparkakor och dansa till någon rolig musik. Vi skulle skratta och kramas mycket. Det är min högsta önskan. Och det är min största smärta att se henne växa upp utan att kunna vara delaktig så mycket alls. Hela dagarna är hon på förskolan. Om jag orkar gå upp på morgonen får jag se henne några minuter och säga hejdå. Sen när hon kommer hem blir det lite mer kvalitetstid men det är en trött Rut och snart är det läggdags.
Jag önskar också att jag hade kraft att uppvakta min man mer och ringa eller träffa mina vänner lite oftare.
Jag tror inte att det alltid kommer vara så här. Någon dag kommer det vara bättre. Antingen så helar Gud mig som han har gjort med mig förut och med andra, eller så blir jag opererad. Det finns en sprillans ny teknik från USA som skulle kunna göra det möjligt för mig att bli opererad och bli betydligt bättre istället för att få en hjärttransplantation som hittills varit det enda alternativet för mig. Det finns hopp!
Den här resan har ändrat en hel del på mina perspektiv om motgångar, lycka, tacksamhet och vad som är viktigt. Kärnan har blivit större och det runtomkring har blivit mindre. Det centrala i mitt liv är värt så mycket mer tacksamhet och glädje. Det är inte lätt att förmedla allt det, ofta krävs det kanske just det, att få se livet från ett annat perspektiv och nu har jag delat med mig lite från mitt.
Jag tror att alla människor hamnar i kriser i sitt liv och i vår största kris finns också möjligheten till vår största vinst genom livet. Jag tänker på min vän som blev så tacksam över livet och så medveten om kärleken till andra människor efter sin traumatiska tid efter förlossningen. Jag tänker på de cancersjuka ungdomarna som blivit friska och som orkar leva detta liv med en styrka. Jag gick faktiskt igenom en kris innan jag blev sjuk, men i denna kris fann jag Gud och han gav mig glädjen och styrkan och lärde mig att älska livet. En ny kris kunde inte längre ta knäcken på mig. Det har gjort att jag kunnat vara med och bära min man genom hans största kris, att få hela sitt liv totalt förändrat och fått se sin fru bli mer och mer sjuk. Och jag har förmånen att se min man bli starkare och starkare. Han har också varit med och burit mig i mina svaga stunder.
En kris kan ta lång eller kort tid, oftast är den väl ganska lång, ibland årtionden, men jag tror att vi kan vinna tillbaka glädjen och kärleken till livet, speciellt om vi gör det tillsammans med Gud. (En viktig pusselbit i vägen fram till Gud för mig var när Elisabet övertalade mig att ta en timme i ett dygnet-runt-böne-rum. För det är jag så tacksam!)
Vårda och var glad över det som getts till dig, om det nu är hälsa, barn, familj, vänner, ett hem, mat på bordet eller en vänskap till Gud. Det hade kunnat vara annorlunda. Och tänk på dem som inte har det så bra och använd det du fått till att hjälpa och uppmuntra och se andra. Det finns, trots allt, alltid någon som har mindre än du. Vilken enkel sanning det är, men när den landat i hjärtat och vi lever livet i tacksamhet och generositet, då är det stort.
God Jul
Namn: Theresia Wikström
Bor: I Enköping men om en dryg vecka i Västerås
Relation till Elisabet: Vi och tre, fyra andra tjejer, bodde ihop i ett hus i Stockholm i ett år. Det var på vår friska, unga och fartiga tid och Elisabet gjorde kåldolmar och satte fart på dansgolvet i vårt radhus. När hon var upprörd sa hon inte hej till nån när hon kom hem utan gick och stängde in sig på sitt rum och bad så att vi andra blev lite oroliga, med det fick vi lägga ner.
Ser mest fram emot med julen: Mat!
När man gästspelar på någon annans blogg finns det väldigt många olika spår man kan välja, också väldigt många känslostämningar. Imorgon är det julafton och då kanske jag borde skriva något som passar in på denna förväntansfulla och kanske lyckliga dag. Men det finns så mycket man kan dela som inte spelar så stor roll, som bara är nåt, varsegod, en lucka till er. Men när det ändå är jag som ska skriva denna lucka så kan jag väl passa på att dela med mig av något som på riktigt är jag.
En nära vän gick igenom en mycket traumatisk förlossning för ett tag sen, eller det var framförallt det som hände efter förlossningen som var traumatiskt. Hon hade "tur" som klarade sig i livet och utan men, t ex hjärnskador. Efter detta berättar hon om hur hon tänker annorlunda om många saker, att det finns en tacksamhet men också en större angelägenhet om människor omkring henne, om hur hon skickade ett sms till sin pappa och berättade att hon älskar honom och tackade honom för allt han gjort.
För ett bra tag sen läste jag en undersökning som visade att ungdomar som haft cancer och blivit friska är bättre rustade att klara livet än ungdomar i allmänhet - de mår bättre och har ett stabilare psyke.
När jag var ung, i skolåldrarna, minns jag att jag tänkte på sjukdomar som något avlägset och något som "inte drabbar mig". Man hade intrycket av att saker som cancer, hjärtinfarkter, reumatism m.m. var något väldigt ovanligt och att risken att drabbas var väldigt liten. Man var heller inte så stark alltid, små motgångar kunde vara väldigt stora och få en att tappa fotfästet.
Idag har jag fått förstå att sjukdomar inte är så ovanligt och att man inte kan ta något för givet. Jag har flera vänner som drabbats av allvarliga sjukdomar. Vissa har tagit sig igenom, andra kämpar fortfarande. Sen tre år kämpar jag själv med en allvarlig hjärtsjukdom som blivit värre och värre under dessa år. I takt med att min dotter kommit och vuxit har också denna hjärtsjukdom gett sig till känna och blivit mer och mer allvarlig. För några veckor sen satt jag och väntade på min man på tågstationen i Västerås. Där fanns rulltrappor, upp och ner, och en stor trappa i mitten. Jag såg en kvinna som valde den vanliga trappan trots att det inte var trångt i rulltrappan och hon gick upp med raska steg. Min första tanke var att det finns inte en chans att hon inte tycker det där, trots allt, är väldigt väldigt jobbigt och att hennes val att ta trappan inte medför något av en kamp. Jag inser att jag inte längre minns hur det är att vara frisk. Jag kan förstå det, logiskt, om jag verkligen anstränger mig, men känslan kan jag inte få tag i, jag kan inte få tag i känslan av att det inte är jobbigt att ta sig uppför en trapp.
Det jag längtar efter mest av allt är att kunna vara och ta hand om min dotter Rut en hel dag. Bara hon och jag. Vi skulle leka på lekplatser och ha med oss picknick. Jag skulle dra henne i pulkan och vi skulle bygga snölyktor och göra änglar i snön. Vi skulle baka pepparkakor och dansa till någon rolig musik. Vi skulle skratta och kramas mycket. Det är min högsta önskan. Och det är min största smärta att se henne växa upp utan att kunna vara delaktig så mycket alls. Hela dagarna är hon på förskolan. Om jag orkar gå upp på morgonen får jag se henne några minuter och säga hejdå. Sen när hon kommer hem blir det lite mer kvalitetstid men det är en trött Rut och snart är det läggdags.
Jag önskar också att jag hade kraft att uppvakta min man mer och ringa eller träffa mina vänner lite oftare.
Jag tror inte att det alltid kommer vara så här. Någon dag kommer det vara bättre. Antingen så helar Gud mig som han har gjort med mig förut och med andra, eller så blir jag opererad. Det finns en sprillans ny teknik från USA som skulle kunna göra det möjligt för mig att bli opererad och bli betydligt bättre istället för att få en hjärttransplantation som hittills varit det enda alternativet för mig. Det finns hopp!
Den här resan har ändrat en hel del på mina perspektiv om motgångar, lycka, tacksamhet och vad som är viktigt. Kärnan har blivit större och det runtomkring har blivit mindre. Det centrala i mitt liv är värt så mycket mer tacksamhet och glädje. Det är inte lätt att förmedla allt det, ofta krävs det kanske just det, att få se livet från ett annat perspektiv och nu har jag delat med mig lite från mitt.
Jag tror att alla människor hamnar i kriser i sitt liv och i vår största kris finns också möjligheten till vår största vinst genom livet. Jag tänker på min vän som blev så tacksam över livet och så medveten om kärleken till andra människor efter sin traumatiska tid efter förlossningen. Jag tänker på de cancersjuka ungdomarna som blivit friska och som orkar leva detta liv med en styrka. Jag gick faktiskt igenom en kris innan jag blev sjuk, men i denna kris fann jag Gud och han gav mig glädjen och styrkan och lärde mig att älska livet. En ny kris kunde inte längre ta knäcken på mig. Det har gjort att jag kunnat vara med och bära min man genom hans största kris, att få hela sitt liv totalt förändrat och fått se sin fru bli mer och mer sjuk. Och jag har förmånen att se min man bli starkare och starkare. Han har också varit med och burit mig i mina svaga stunder.
En kris kan ta lång eller kort tid, oftast är den väl ganska lång, ibland årtionden, men jag tror att vi kan vinna tillbaka glädjen och kärleken till livet, speciellt om vi gör det tillsammans med Gud. (En viktig pusselbit i vägen fram till Gud för mig var när Elisabet övertalade mig att ta en timme i ett dygnet-runt-böne-rum. För det är jag så tacksam!)
Vårda och var glad över det som getts till dig, om det nu är hälsa, barn, familj, vänner, ett hem, mat på bordet eller en vänskap till Gud. Det hade kunnat vara annorlunda. Och tänk på dem som inte har det så bra och använd det du fått till att hjälpa och uppmuntra och se andra. Det finns, trots allt, alltid någon som har mindre än du. Vilken enkel sanning det är, men när den landat i hjärtat och vi lever livet i tacksamhet och generositet, då är det stort.
God Jul
tisdag 21 december 2010
Lucka 22
Bakom lucka 22 gömmer sig min mamma!
Namn: Berit Lennartsson
Bor: i Vittskövle
Relation till Elisabet: Mamma
Ser fram emot med julen: att få vara ledig och att läsa en riktigt bra bok
Den bruna ytterdörren till skolan slår igen. På avstånd hörs sorlet av barn, glada röster som snart ska skingras. Det är jullov. Bella låter vissheten sjunka in i kroppen Tjugoen dagar av tystnad. Tjugoen dagar av frihet, utan att behöva leta gömställen. Bella vet precis var man kan göra sig osynlig i skolan, under brandtrappan, bakom den stora syrenbusken eller vid containern för återvinning. Om Bella hinner till något av de ställena så kan hon slippa de elaka barnen med alla de fula orden och de hårda nypen. Om de tuffa hinner i fatt henne blir allting kallt som is.
Hur blev det så? Varför hon? Tanken surrar som en geting i huvudet. Varför hon?
När hon var mindre hade hon försökt att prata med de vuxna, men de hade alltid så bråttom. De sa att det skulle bli bättre och att de skulle prata med de andra barnen. Det var då när hon gick i ettan. Nu säger inte de vuxna så mycket längre. Deras ögon tittar rakt fram. De skyndar alltid. Men nu är det lov. Tjugoen dagar. Vissheten lägger sig som en varm filt runt Bella som vet att när halva tiden gått, någonstans efter nyår börjar det igen. Oron över att aldrig få vara ifred, att alltid behöva se sig bakåt, att leta gömställen, att aldrig bli tagen på allvar.
Vi vuxna har en julklapp att ge till alla barn. Lova att inte spara ett enda uns av möda för att barnen ska slippa mobbningshelvetet. Ge det löftet och njut sen av Julefriden.
Namn: Berit Lennartsson
Bor: i Vittskövle
Relation till Elisabet: Mamma
Ser fram emot med julen: att få vara ledig och att läsa en riktigt bra bok
Den bruna ytterdörren till skolan slår igen. På avstånd hörs sorlet av barn, glada röster som snart ska skingras. Det är jullov. Bella låter vissheten sjunka in i kroppen Tjugoen dagar av tystnad. Tjugoen dagar av frihet, utan att behöva leta gömställen. Bella vet precis var man kan göra sig osynlig i skolan, under brandtrappan, bakom den stora syrenbusken eller vid containern för återvinning. Om Bella hinner till något av de ställena så kan hon slippa de elaka barnen med alla de fula orden och de hårda nypen. Om de tuffa hinner i fatt henne blir allting kallt som is.
Hur blev det så? Varför hon? Tanken surrar som en geting i huvudet. Varför hon?
När hon var mindre hade hon försökt att prata med de vuxna, men de hade alltid så bråttom. De sa att det skulle bli bättre och att de skulle prata med de andra barnen. Det var då när hon gick i ettan. Nu säger inte de vuxna så mycket längre. Deras ögon tittar rakt fram. De skyndar alltid. Men nu är det lov. Tjugoen dagar. Vissheten lägger sig som en varm filt runt Bella som vet att när halva tiden gått, någonstans efter nyår börjar det igen. Oron över att aldrig få vara ifred, att alltid behöva se sig bakåt, att leta gömställen, att aldrig bli tagen på allvar.
Vi vuxna har en julklapp att ge till alla barn. Lova att inte spara ett enda uns av möda för att barnen ska slippa mobbningshelvetet. Ge det löftet och njut sen av Julefriden.
måndag 20 december 2010
Lucka 21
Det drar ihop sig... Bakom lucka 21 hittar vi min vän Lisa!
Namn: Lisa Fredlund
Bor: Ha! Kristianstad Skåne (elsabets hemstad..och snart hemmastad!)
Relation till Elisabet: Näravän och Medkämpe i livet sedan snart 7år tillbaka, galna tider vad fort det går. Vilken förmån, vilken vånda vi vandrat i och vilken glädje!
Vad jag ser mest fram emot med julen: Det mesta, vänner, familj, mat, möten, händelser.
Jag skulle vilja skriva något fyndigt, något lite smart men inte för smart. Något vackert men inte sentimentalt, jag skulle vilja skriva något uppseendeväckande men inte för galet så folk tror jag är knäpp..
..något banalt svalt, coolt, så lite bryr jag mig, något roligt så där så att folk sitter och skrattar hemma och tänker ja det där asså hur kom hon på det. Jag skulle vilja skriva något allvarligt och relevant men inte så att folk tänker att jag har ett tråkigt liv.
Visa upp lite fart och fläkt eller åtminstone att jag gjort något roligt, en gång. Säga att jag älskar Bettan men inte inställsamt - skratt. Visa bilder från mitt hem men inte från vrårna, eller kanske från vrårna så att alla tänker hur härligt naturlig jag är. Jag skulle visa en glimt av Gud men inte för pretto..
En glimt:
Förra året i precis rätt tid efter det att jag flyttat 50mil från allt o alla fick jag den finaste adventskalendern;
Den är gjord av en dosset och varje lucka är noggrant utskuren. I luckorna gömde sig än det ena och än det andra ofta små djur o roliga saker som jag gillar.
Texten på kalendern är ”Gud har en bulle i ugnen”. Det uttrycket är så signifikativt för julen och för advent och för skeenden i våra liv. Det säger oss något om att ”något” är på gång. Rent praktiskt när man väntar på en ”bulle i ugnen” ”bebis” så vet man inte vad det är fören person som gömmer sig där inne, vem är det? Hur ser den ut? Hur kommer den vara? Hur kommer det bli? Frågor som följer oss på olika fronter i livet.
Häromdagen hade jag återigen förmånen att be(samtala med Gud) tillsammans med en person i vår kyrka. Och den här personen uttrycker ; ” det känns som att det kommer något annat, som att något väntar runt hörnet. Jag vet inte vad men det bara känns så.”
Och just det är så hoppfullt vare sig man tror på Gud eller inte. Våra liv innehåller olika tider skeenden, växlingar. Alla som har levt några år vet att livet innehåller en rad av växlingar och skiftningar. Mellan mörker och ljus, tider i sammanhang och i ensamhet. Tider av medgång och motgång, ungdom och ålderdom, tider av glädje och av sorg.
Så kan det vara med skeenden i våra liv, så kan det även vara med Gud; Vem är han?, Hur kommer det bli?, hur ser han ut?. Vi går ett nytt år tillmötes, o Gud har en bulle i ugnen för oss i våra liv. Undra hur det kommer bli?
Vidare på min blogg.
God Jul o Tack kära Elsabet!
Namn: Lisa Fredlund
Bor: Ha! Kristianstad Skåne (elsabets hemstad..och snart hemmastad!)
Relation till Elisabet: Näravän och Medkämpe i livet sedan snart 7år tillbaka, galna tider vad fort det går. Vilken förmån, vilken vånda vi vandrat i och vilken glädje!
Vad jag ser mest fram emot med julen: Det mesta, vänner, familj, mat, möten, händelser.
Jag skulle vilja skriva något fyndigt, något lite smart men inte för smart. Något vackert men inte sentimentalt, jag skulle vilja skriva något uppseendeväckande men inte för galet så folk tror jag är knäpp..
..något banalt svalt, coolt, så lite bryr jag mig, något roligt så där så att folk sitter och skrattar hemma och tänker ja det där asså hur kom hon på det. Jag skulle vilja skriva något allvarligt och relevant men inte så att folk tänker att jag har ett tråkigt liv.
Visa upp lite fart och fläkt eller åtminstone att jag gjort något roligt, en gång. Säga att jag älskar Bettan men inte inställsamt - skratt. Visa bilder från mitt hem men inte från vrårna, eller kanske från vrårna så att alla tänker hur härligt naturlig jag är. Jag skulle visa en glimt av Gud men inte för pretto..
En glimt:
Förra året i precis rätt tid efter det att jag flyttat 50mil från allt o alla fick jag den finaste adventskalendern;
Den är gjord av en dosset och varje lucka är noggrant utskuren. I luckorna gömde sig än det ena och än det andra ofta små djur o roliga saker som jag gillar.
Texten på kalendern är ”Gud har en bulle i ugnen”. Det uttrycket är så signifikativt för julen och för advent och för skeenden i våra liv. Det säger oss något om att ”något” är på gång. Rent praktiskt när man väntar på en ”bulle i ugnen” ”bebis” så vet man inte vad det är fören person som gömmer sig där inne, vem är det? Hur ser den ut? Hur kommer den vara? Hur kommer det bli? Frågor som följer oss på olika fronter i livet.
Häromdagen hade jag återigen förmånen att be(samtala med Gud) tillsammans med en person i vår kyrka. Och den här personen uttrycker ; ” det känns som att det kommer något annat, som att något väntar runt hörnet. Jag vet inte vad men det bara känns så.”
Och just det är så hoppfullt vare sig man tror på Gud eller inte. Våra liv innehåller olika tider skeenden, växlingar. Alla som har levt några år vet att livet innehåller en rad av växlingar och skiftningar. Mellan mörker och ljus, tider i sammanhang och i ensamhet. Tider av medgång och motgång, ungdom och ålderdom, tider av glädje och av sorg.
Så kan det vara med skeenden i våra liv, så kan det även vara med Gud; Vem är han?, Hur kommer det bli?, hur ser han ut?. Vi går ett nytt år tillmötes, o Gud har en bulle i ugnen för oss i våra liv. Undra hur det kommer bli?
Vidare på min blogg.
God Jul o Tack kära Elsabet!
Lucka 20
Bakom lucka tjugo hittar vi ännu en kusin. Min lilla Elin ger oss en dikt!
Namn: Elin Wramneby
Bor: i Stockholm, Skärholmen i en gammal skola.
Relation till Elisabet: Jag är Elisabets kusin.
Det jag ser fram emot mest med den här julen: är att få fira med min man för första gången och vrida och vända och forma traditioner som rymmer oss båda.
---
Hon sjunger stumma ord in i dina täppta öron
och du ler för det är så skönt att inte höra
kylan är tung mot bleka skinnet och
stramar glimtar trycker
det kommer att vända
men du kramphåller i tömmarna.
hit och dit flänger det när hon viskar
“du ska ta kontroll”
du kan inte läsa läppar.
Ifrån huset mittemot har de insyn i ditt
långsamma liv som trippar fram på isen
av rädsla att ramla och göra bort.
för sådant har hon sagt att man
aldrig hämtar sig från,
eller var det tvärt om?
du låser alla lås på dina dörrar
och tänder ett litet litet ljus.
Namn: Elin Wramneby
Bor: i Stockholm, Skärholmen i en gammal skola.
Relation till Elisabet: Jag är Elisabets kusin.
Det jag ser fram emot mest med den här julen: är att få fira med min man för första gången och vrida och vända och forma traditioner som rymmer oss båda.
---
Hon sjunger stumma ord in i dina täppta öron
och du ler för det är så skönt att inte höra
kylan är tung mot bleka skinnet och
stramar glimtar trycker
det kommer att vända
men du kramphåller i tömmarna.
hit och dit flänger det när hon viskar
“du ska ta kontroll”
du kan inte läsa läppar.
Ifrån huset mittemot har de insyn i ditt
långsamma liv som trippar fram på isen
av rädsla att ramla och göra bort.
för sådant har hon sagt att man
aldrig hämtar sig från,
eller var det tvärt om?
du låser alla lås på dina dörrar
och tänder ett litet litet ljus.
söndag 19 december 2010
Lucka 19
Bakom lucka nitton finner vi finaste fine!
Namn: Josefine Magnusson
Vart bor du? I Apelgården, rosengård, Malmö
Relation till Elisabet: vi lärde känna varandra under gymnasiet och ”levde livet på alla möjliga kreativa och projektinriktade sätt” sedan har det fortsatt och i Stockholm bodde vi tillsammans i kollektiv ”Huset” i två år… sen hittade vi varsin man i örebro… och snart är bettan i skåne igen!
Vad ser du mest fram emot med julen? Att få träffa alla fina som jag tycker om och sitta framför brasan.
Väntans tid!
Nu är det väntans tid. Advent absolut och jul att se fram emot men också min födelsedag, min dotters 1årsdag, en Kinaresa under hela våren och innan vi åker från Sverige så ska min syster gifta sig! Det blir det sistnämnda och tämligen ojuliga denna lucka kommer att handla om. Den 8 jan ska jag få vara värd på min systers bröllop. Jag har bara varit värd en gång tidigare: åt paret Svahn. Elisabet och Christian ville inte ha en vanlig bröllopsfest. De körde på utomhusfestival i Lennartsons tomt. Det där med tal och spex dissade dom också. Men nu kan jag inte låta bli längre så nu kommer det där talet jag aldrig fick hålla J
Ps. alla ni som känner att ni inte fick hålla tal till bettan och christian, gör slag i saken och skriv ett brev med erat tal… dom ska inte få komma undanJ ds.
Namn: Josefine Magnusson
Vart bor du? I Apelgården, rosengård, Malmö
Relation till Elisabet: vi lärde känna varandra under gymnasiet och ”levde livet på alla möjliga kreativa och projektinriktade sätt” sedan har det fortsatt och i Stockholm bodde vi tillsammans i kollektiv ”Huset” i två år… sen hittade vi varsin man i örebro… och snart är bettan i skåne igen!
Vad ser du mest fram emot med julen? Att få träffa alla fina som jag tycker om och sitta framför brasan.
Väntans tid!
Nu är det väntans tid. Advent absolut och jul att se fram emot men också min födelsedag, min dotters 1årsdag, en Kinaresa under hela våren och innan vi åker från Sverige så ska min syster gifta sig! Det blir det sistnämnda och tämligen ojuliga denna lucka kommer att handla om. Den 8 jan ska jag få vara värd på min systers bröllop. Jag har bara varit värd en gång tidigare: åt paret Svahn. Elisabet och Christian ville inte ha en vanlig bröllopsfest. De körde på utomhusfestival i Lennartsons tomt. Det där med tal och spex dissade dom också. Men nu kan jag inte låta bli längre så nu kommer det där talet jag aldrig fick hålla J
Ps. alla ni som känner att ni inte fick hålla tal till bettan och christian, gör slag i saken och skriv ett brev med erat tal… dom ska inte få komma undanJ ds.
lördag 18 december 2010
Lucka 18
Bakom lucka 18 gömmer sig fagra Linn!
Namn: Linn Klintenberg
Vart bor du? Strax utanför Örebro stad
Relation till Elisabet: Från början vän till vänner. Vi träffas inte så ofta men hon ger mig ändå en väldig massa livs-input.
Vad ser du mest fram emot med julen? Fri disponibel tid i kombination med att fler människor har fri disponibel tid = mer god gemensam tid.
Jag måste dansa 3
Frigörande dans är ett begrepp som används ibland och låter lite halvotäckt. Jag är väldigt bekant med begreppet. Dels för att jag omges av en hel hög vänner som blir som galningar på dansgolvet. Dels för att jag delar mitt liv med en man som blir totalt oberäknelig när han kliver av dj-posten och entrar dansregionerna. Dels nummer tre, för att min 1,5-åriga dotter ca 7 gånger per dag drar i armen på den som är närmast och vill in till vardagsrummet för att "dassa, dassa" (dansa). Ingen dansfobiker slipper undan. En god vän som var i sin värsta dansyra sent en festivalnatt pajade mobilen pga fuktskador (svett). Absolut föredömligt!
Jag gick en rytmikkurs på universitetet där vi använde oss av våra kroppar i att hitta och åskådliggöra rytmer. Det var nåt av det roligaste och flummigaste jag gjort. Vad skönt det är att få känna sig fri i sin kropp! Dans är för mig väldigt frigörande.
Jag vill med mitt enkla inlägg slå ett slag för att du ska vara stolt över din kropp och uttrycka dig med den! Ta möjligheten att kasta dig ut på dansgolvet, skogs-stigen, hallgolvet, garageinfarten eller sväng dina lurviga vid diskhon och släpp det svenska oket. Jag måste dansa!
Namn: Linn Klintenberg
Vart bor du? Strax utanför Örebro stad
Relation till Elisabet: Från början vän till vänner. Vi träffas inte så ofta men hon ger mig ändå en väldig massa livs-input.
Vad ser du mest fram emot med julen? Fri disponibel tid i kombination med att fler människor har fri disponibel tid = mer god gemensam tid.
Jag måste dansa 3
Frigörande dans är ett begrepp som används ibland och låter lite halvotäckt. Jag är väldigt bekant med begreppet. Dels för att jag omges av en hel hög vänner som blir som galningar på dansgolvet. Dels för att jag delar mitt liv med en man som blir totalt oberäknelig när han kliver av dj-posten och entrar dansregionerna. Dels nummer tre, för att min 1,5-åriga dotter ca 7 gånger per dag drar i armen på den som är närmast och vill in till vardagsrummet för att "dassa, dassa" (dansa). Ingen dansfobiker slipper undan. En god vän som var i sin värsta dansyra sent en festivalnatt pajade mobilen pga fuktskador (svett). Absolut föredömligt!
Jag gick en rytmikkurs på universitetet där vi använde oss av våra kroppar i att hitta och åskådliggöra rytmer. Det var nåt av det roligaste och flummigaste jag gjort. Vad skönt det är att få känna sig fri i sin kropp! Dans är för mig väldigt frigörande.
Jag vill med mitt enkla inlägg slå ett slag för att du ska vara stolt över din kropp och uttrycka dig med den! Ta möjligheten att kasta dig ut på dansgolvet, skogs-stigen, hallgolvet, garageinfarten eller sväng dina lurviga vid diskhon och släpp det svenska oket. Jag måste dansa!
tisdag 14 december 2010
Lucka 16
Bakom lucka sexton gömmer sig kloka Viktoria!
Namn: Viktoria Brännström
Vart bor du? Jag bor med min familj i en lägenhet i Årsta (Stockholm), men funderar över om Skåne inte borde vara allas framtidsdröm.
Relation till Elisabet: Inte så nära, men jag har kanske en gång varit en förebild för henne, och nu är rollerna ombytta. Må våra vägar korsas mer i framtiden!
Vad ser du mest fram emot med julen? Jag vågar knappt säga det, men jag ser inte fram emot julen detta år, eftersom den innebär ett avslut på 7 underbara månader med både mig och maken hemma, samtidigt! Fast jag ser så klart fram emot mina barns tindrande ögon när de drunknar i julklappsdrivor.
Min första stora kärlek var böckerna! Jag lärde mig läsa som femåring, minns fortfarande hur jag var som lamslagen i flera dagar efter att som åttaåring läst Anne på Grönkulla, och som tolvåring ägnade jag hela sommarlovet med att en gång om dagen läsa Susan E Hintons bok Outsiders. Under hela min uppväxt läste jag alltid tre böcker parallellt (en vid matbordet, en i soffan och en i sängen), min käre far installerade en egen läslampa till mig i bilen och bibliotekarierna lade undan böcker till mig på eget bevåg! Därför; även om tre små barn numera sätter käppar i hjulet för bokläsning, tänkte jag bjuda på lite boktips! Kan ju passa så här i juletider.
Maken av Gun-Britt Sundström. Suverän bok och en nutida klassiker. Vem har inte tänkt de tankar huvudpersonen Martina tänker medan Gustav enträget uppvaktar? Gun-Britt själv verkar vara en oerhört intressant person. Att hon dessutom ser ut som ett mumintroll är ett extra plus!
Yarden av Kristian Lundberg. Det är poesi, det är livsvisdom, det är Malmö; och framför allt, det är en inblick i ett människoöde, nämligen Kristian Lundbergs. Det må storma om denne man ibland, men han äger mitt hjärta sedan över tio år tillbaka, då jag för första gången läste en av hans poesiböcker. Jag förlåter dig allt Kristian, och jag lovar att läsa rubbet du ger ut framöver!
En bön för Owen Meany av John Irving. Tänk att ha ett uns av denne författares idéer! Lite ojämn kvalité, men denna bok är en av hans bästa. Passar den som gillar kompakt, udda och mycket.
Slutligen, tre böcker som kanske ligger lite närmare julen och Jesus – på olika sätt.
Jerusalem av Selma Lagerlöf. En bok att sträckläsa!
Tron allena av Bo Giertz.
Evangelium enligt Jesus Kristus av José Saramago. Tankeväckande, provocerande, gedigen, tät och allt annat man kan förvänta sig av en nobelpristagare.
Glad 16 december till alla Bettans efterföljare!
Namn: Viktoria Brännström
Vart bor du? Jag bor med min familj i en lägenhet i Årsta (Stockholm), men funderar över om Skåne inte borde vara allas framtidsdröm.
Relation till Elisabet: Inte så nära, men jag har kanske en gång varit en förebild för henne, och nu är rollerna ombytta. Må våra vägar korsas mer i framtiden!
Vad ser du mest fram emot med julen? Jag vågar knappt säga det, men jag ser inte fram emot julen detta år, eftersom den innebär ett avslut på 7 underbara månader med både mig och maken hemma, samtidigt! Fast jag ser så klart fram emot mina barns tindrande ögon när de drunknar i julklappsdrivor.
Min första stora kärlek var böckerna! Jag lärde mig läsa som femåring, minns fortfarande hur jag var som lamslagen i flera dagar efter att som åttaåring läst Anne på Grönkulla, och som tolvåring ägnade jag hela sommarlovet med att en gång om dagen läsa Susan E Hintons bok Outsiders. Under hela min uppväxt läste jag alltid tre böcker parallellt (en vid matbordet, en i soffan och en i sängen), min käre far installerade en egen läslampa till mig i bilen och bibliotekarierna lade undan böcker till mig på eget bevåg! Därför; även om tre små barn numera sätter käppar i hjulet för bokläsning, tänkte jag bjuda på lite boktips! Kan ju passa så här i juletider.
Maken av Gun-Britt Sundström. Suverän bok och en nutida klassiker. Vem har inte tänkt de tankar huvudpersonen Martina tänker medan Gustav enträget uppvaktar? Gun-Britt själv verkar vara en oerhört intressant person. Att hon dessutom ser ut som ett mumintroll är ett extra plus!
Yarden av Kristian Lundberg. Det är poesi, det är livsvisdom, det är Malmö; och framför allt, det är en inblick i ett människoöde, nämligen Kristian Lundbergs. Det må storma om denne man ibland, men han äger mitt hjärta sedan över tio år tillbaka, då jag för första gången läste en av hans poesiböcker. Jag förlåter dig allt Kristian, och jag lovar att läsa rubbet du ger ut framöver!
En bön för Owen Meany av John Irving. Tänk att ha ett uns av denne författares idéer! Lite ojämn kvalité, men denna bok är en av hans bästa. Passar den som gillar kompakt, udda och mycket.
Slutligen, tre böcker som kanske ligger lite närmare julen och Jesus – på olika sätt.
Jerusalem av Selma Lagerlöf. En bok att sträckläsa!
Tron allena av Bo Giertz.
Evangelium enligt Jesus Kristus av José Saramago. Tankeväckande, provocerande, gedigen, tät och allt annat man kan förvänta sig av en nobelpristagare.
Glad 16 december till alla Bettans efterföljare!
Lucka 15
I lucka femton finner vi sköna Frida!
Namn: Frida Marie Vingren
Bor: I Måsenkollektivet, Örebro
Relation till Bettan: vän och stort fan :)
Vad ser du mest fram emot med julen? Återseendet av familj och vänner, julevangeliet, vilan, pysslandet, pusslandet (!) och alla ljusen (levande ljus, elljus, batteridrivna ljus, julstjärnor, ljusstackar, ljuslyktor, ljusslingor, julgransbelysningar and so on)
Apropå jul och förväntningar och besvikelser och sånt. Apropå vad vi lägger i begreppet god jul.
Jag var nyss fyllda tjugo år, hade samma höst flyttat till storstan för att pröva mina vingar. Kommer ihåg det så väl. Chocken jag fick, när jag och några klasskompisar en dag satt och pratade om planerna inför jullovet. Och Johan, en klasskompis säger att han inte är något stort fan av julen. Att han inte brukar fira jul.
- Vadå inte fira jul??! Slänger jag ur mig, lite för högt, lite för snabbt och lite för okänsligt, ja allt på samma gång.
- Nja, alltså det beror ju på hur man ser på det. men jag har inte gjort det på ganska länge nu, svarar Johan och rycker lite på axlarna.
- Varför då?? Undrar jag, tydligt chockad.
- Alltså, börjar Johan igen lite trevande och sen ler han lite snett och sorgset och berättar varför. När Johan är klar sitter jag tyst. Som stum. Tagen. Chockad. Att inte fira jul, en av de bästa sakerna jag vet. En av de sakerna jag verkligen ser fram emot. Att inte fira jul, inte träffa familjen, inte gå till kyrkan, inte läsa julevangeliet, inte gå upp extra tidigt och sitta i vardagsrummet och titta på granen och paketen medans resten av huset fortfarande sover. Att inte fira jul ...
Jag var som sagt tjugo inte åtta. Jag hade stött på elände och svält och nöd tidigare. Jag visste att alla människor inte tycker om julen. Att inte alla har goda minnen och goda erfarenheter av den. Att många avskyr denna traditionsfyllda helg. Att ensamheten ofta kännas som värst just precis då. Jag hade också mina egna besvikelser och brutna förväntningar över olika saker i bagaget, men att inte fira jul- otänkbart. Jag visste allt det där och ändå var jag så chockad.
När värsta chocken väl hade lagt sig hos mig, hade killarna runt bordet redan börjat raljera över löjliga jultraditioner och bestämt träff på en bar i centrum på julafton. Och sagt och gjort, på julafton det året sågs de alla där och tog en öl ihop.
Som ni kanske förstår, drabbade samtalet med Johan mig rejält. Under skoltiden kom vi att prata om julen många fler gånger. Om olika förväntningar och saker som inte blivit som var tänkt. Om krav och krystade familjemiddagar. Om bränd julskinka och sur rödbetssallad. Om fulla föräldrar och djupa suckar. Men också om hoppet och ljuset. Om att skala av och närma sig kärnan av vad en god jul egentligen innebär.
Ända sedan den julen, har jag och Johan en alldeles egen jultradition. På julafton hörs vi, kollar läget med varann och önskar varann en god jul. Inte en romantiserad och falsk bild av en god jul, utan en riktig, innerlig och varm god jul. För vi vet båda vad vi menar med det.
Pss! Funderar du fortfarande på vad du ska köpa i julklapp till mor och far, syster och bror, make eller maka, svägerska, svåger, kusin, vän och granne? Ha inte det! Gå in på www.boliviafadder.se istället så fattar du nog vad du ska göra sen!
Namn: Frida Marie Vingren
Bor: I Måsenkollektivet, Örebro
Relation till Bettan: vän och stort fan :)
Vad ser du mest fram emot med julen? Återseendet av familj och vänner, julevangeliet, vilan, pysslandet, pusslandet (!) och alla ljusen (levande ljus, elljus, batteridrivna ljus, julstjärnor, ljusstackar, ljuslyktor, ljusslingor, julgransbelysningar and so on)
Apropå jul och förväntningar och besvikelser och sånt. Apropå vad vi lägger i begreppet god jul.
Jag var nyss fyllda tjugo år, hade samma höst flyttat till storstan för att pröva mina vingar. Kommer ihåg det så väl. Chocken jag fick, när jag och några klasskompisar en dag satt och pratade om planerna inför jullovet. Och Johan, en klasskompis säger att han inte är något stort fan av julen. Att han inte brukar fira jul.
- Vadå inte fira jul??! Slänger jag ur mig, lite för högt, lite för snabbt och lite för okänsligt, ja allt på samma gång.
- Nja, alltså det beror ju på hur man ser på det. men jag har inte gjort det på ganska länge nu, svarar Johan och rycker lite på axlarna.
- Varför då?? Undrar jag, tydligt chockad.
- Alltså, börjar Johan igen lite trevande och sen ler han lite snett och sorgset och berättar varför. När Johan är klar sitter jag tyst. Som stum. Tagen. Chockad. Att inte fira jul, en av de bästa sakerna jag vet. En av de sakerna jag verkligen ser fram emot. Att inte fira jul, inte träffa familjen, inte gå till kyrkan, inte läsa julevangeliet, inte gå upp extra tidigt och sitta i vardagsrummet och titta på granen och paketen medans resten av huset fortfarande sover. Att inte fira jul ...
Jag var som sagt tjugo inte åtta. Jag hade stött på elände och svält och nöd tidigare. Jag visste att alla människor inte tycker om julen. Att inte alla har goda minnen och goda erfarenheter av den. Att många avskyr denna traditionsfyllda helg. Att ensamheten ofta kännas som värst just precis då. Jag hade också mina egna besvikelser och brutna förväntningar över olika saker i bagaget, men att inte fira jul- otänkbart. Jag visste allt det där och ändå var jag så chockad.
När värsta chocken väl hade lagt sig hos mig, hade killarna runt bordet redan börjat raljera över löjliga jultraditioner och bestämt träff på en bar i centrum på julafton. Och sagt och gjort, på julafton det året sågs de alla där och tog en öl ihop.
Som ni kanske förstår, drabbade samtalet med Johan mig rejält. Under skoltiden kom vi att prata om julen många fler gånger. Om olika förväntningar och saker som inte blivit som var tänkt. Om krav och krystade familjemiddagar. Om bränd julskinka och sur rödbetssallad. Om fulla föräldrar och djupa suckar. Men också om hoppet och ljuset. Om att skala av och närma sig kärnan av vad en god jul egentligen innebär.
Ända sedan den julen, har jag och Johan en alldeles egen jultradition. På julafton hörs vi, kollar läget med varann och önskar varann en god jul. Inte en romantiserad och falsk bild av en god jul, utan en riktig, innerlig och varm god jul. För vi vet båda vad vi menar med det.
Pss! Funderar du fortfarande på vad du ska köpa i julklapp till mor och far, syster och bror, make eller maka, svägerska, svåger, kusin, vän och granne? Ha inte det! Gå in på www.boliviafadder.se istället så fattar du nog vad du ska göra sen!
måndag 13 december 2010
Lucka 14
Bakom lucka fjorton möter vi vackra Pernilla, min kompis Saras storasyster.
Namn: Pernilla
Bor: i Åhus
Relation till Elisabet: Vän till Elisabets familj sen länge och storasyster till Sara, som är ännu mer vän med Elisabet.
Ser fram emot med julen: Att umgås med vänner och familj, samtala och spela spel.
People don’t get what they deserve. People get what they get. And then they just have to make the best of it.
Vi får inte det vi förtjänar. Vi får det vi får och sen får vi göra det bästa av det.
Det här är ett citat av doktor Gregory House. Ni vet den där tvära och kantiga läkaren i TV-serien med samma namn. Har ni sett den? Doktor House är den skickligaste läkaren av alla men samtidigt outhärdligt ärlig, emellanåt riktigt elak faktiskt. Men han är också en klok man och en god människokännare (när det gäller alla utom sig själv.) Orden ovan säger han till en man vars son är dödssjuk. Mannen tror att det beror på att det har gått för bra för honom på andra områden i livet.
De där meningarna bet sig fast i min hjärna. Jag tycker att han har rätt. Och jag tycker att det är för väl att vi inte får det vi förtjänar.
Bilden ovan har jag tagit på väg till jobbet en morgon. Visst är det vackert! Jag njuter när jag går förbi den vyn på morgnarna och tycker att den fyller mig med lite extra energi. Förtjänar jag den lilla stunden? Förtjänar jag att ha en så fin väg till jobbet? Förtjänar jag att ha ett jobb? En familj? Ja, vissa dagar kanske jag förtjänar i varje fall en del av det där. De flesta dagar gör jag en bra insats på jobbet. Emellanåt är jag en riktigt bra mamma till mina barn och lyckas nog få dem att må bra och känna sig värdefulla och älskade. Då kan man väl vara värd en liten soluppgång?
Men andra dagar, till exempel igår, lyckas jag inte lika bra. Igår kom jag hem klockan halvtio på kvällen efter en lång arbetsdag och ett styrelsemöte. Jag var visserligen ganska trött, men inte hade jag behövt fräsa till åt äldste sonen som svar på hans fråga, så att han snabbt drog sig in på sitt rum för att undgå mitt humör. Och sen skällde jag på den yngre sonen för att han inte hade gjort sitt skolarbete ordentligt. (Vilket han hade, visade det sig sen.) Mannen fick sig en skrapa också innan jag insåg att jag nog bara skulle vara tyst och gå och lägga mig. Inte förtjänade jag någon soluppgång där inte.
Men i morse gick solen upp igen.
Jag får be min familj om ursäkt, försöka göra bättre nästa gång. Jag får gå till jobbet och göra mitt bästa där. Jag får ringa upp någon vän som jag inte hört av mig till på länge. Jag får försöka finnas där för någon i min närhet som behöver det. Jag får fortsätta njut av soluppgångar och glädjas över min familj, mina vänner, mitt hem… Och jag tycker att det är skönt att veta att det inte är något jag förtjänat. Det är vad jag har och jag kan bara försöka göra det bästa av det.
Namn: Pernilla
Bor: i Åhus
Relation till Elisabet: Vän till Elisabets familj sen länge och storasyster till Sara, som är ännu mer vän med Elisabet.
Ser fram emot med julen: Att umgås med vänner och familj, samtala och spela spel.
People don’t get what they deserve. People get what they get. And then they just have to make the best of it.
Vi får inte det vi förtjänar. Vi får det vi får och sen får vi göra det bästa av det.
Det här är ett citat av doktor Gregory House. Ni vet den där tvära och kantiga läkaren i TV-serien med samma namn. Har ni sett den? Doktor House är den skickligaste läkaren av alla men samtidigt outhärdligt ärlig, emellanåt riktigt elak faktiskt. Men han är också en klok man och en god människokännare (när det gäller alla utom sig själv.) Orden ovan säger han till en man vars son är dödssjuk. Mannen tror att det beror på att det har gått för bra för honom på andra områden i livet.
De där meningarna bet sig fast i min hjärna. Jag tycker att han har rätt. Och jag tycker att det är för väl att vi inte får det vi förtjänar.
Bilden ovan har jag tagit på väg till jobbet en morgon. Visst är det vackert! Jag njuter när jag går förbi den vyn på morgnarna och tycker att den fyller mig med lite extra energi. Förtjänar jag den lilla stunden? Förtjänar jag att ha en så fin väg till jobbet? Förtjänar jag att ha ett jobb? En familj? Ja, vissa dagar kanske jag förtjänar i varje fall en del av det där. De flesta dagar gör jag en bra insats på jobbet. Emellanåt är jag en riktigt bra mamma till mina barn och lyckas nog få dem att må bra och känna sig värdefulla och älskade. Då kan man väl vara värd en liten soluppgång?
Men andra dagar, till exempel igår, lyckas jag inte lika bra. Igår kom jag hem klockan halvtio på kvällen efter en lång arbetsdag och ett styrelsemöte. Jag var visserligen ganska trött, men inte hade jag behövt fräsa till åt äldste sonen som svar på hans fråga, så att han snabbt drog sig in på sitt rum för att undgå mitt humör. Och sen skällde jag på den yngre sonen för att han inte hade gjort sitt skolarbete ordentligt. (Vilket han hade, visade det sig sen.) Mannen fick sig en skrapa också innan jag insåg att jag nog bara skulle vara tyst och gå och lägga mig. Inte förtjänade jag någon soluppgång där inte.
Men i morse gick solen upp igen.
Jag får be min familj om ursäkt, försöka göra bättre nästa gång. Jag får gå till jobbet och göra mitt bästa där. Jag får ringa upp någon vän som jag inte hört av mig till på länge. Jag får försöka finnas där för någon i min närhet som behöver det. Jag får fortsätta njut av soluppgångar och glädjas över min familj, mina vänner, mitt hem… Och jag tycker att det är skönt att veta att det inte är något jag förtjänat. Det är vad jag har och jag kan bara försöka göra det bästa av det.
Lucka 13
Bakom lucka tretton finner vi Idamaria, kär vän och saknad sedan hon flytt Sverige.
Namn: Ida Maria Börjesson
Boplats: Just nu Utrecht i Holland men vanligtvis i Stockholm
Relation till Elisabet: Träffades första dagen på gymnasiet och har sedan dess varit en stor beundrare. Fast egentligen var det som att vi redan kände varann innan dess.
Ser mest fram emot med julen: Att spisa svensk kultur såsom Karl Bertil Jonsson och JULMUST, att vara med K D Larsson, familjen Börjesson och att få rulla runt i snön med Jansson.
När jag ska förklara vad som är så speciellt med den här dagen för mina medstudenter i Holland (spanskor, finskor, keyanskor, ugandanskor, tyskor och indiskor) låter det ungefär så här:
Människor är förvånade - "Really, that´s so funny!" - och förstår inte hur svenskar som verkar så normala kan göra något så galet.
I Holland har de en annan tradition som börjar ungefär i mitten av november och eskalerar ju närmare 5:e december man kommer. I skyltfönster, på kakor, choklad och omslagspapper domineras utrymmet av små svarta huvuden med krulligt svart hår, guldringar i öronen och stora röda läppar. Ett skämt? Nej, det är ju Svarte Piet!
Enligt sägen kommer Sinterklaas (holländska jultomten) på båt från Spanien och med sig har han sina hjälpredor, sina Svarte Piet, som ska hjälpa honom att dela ut presenter. Den 5:e december anländer Sinterklaas på sin vita häst (barn, stoppa morötter i era skor!) med en mundering värdig en biskop. Svarte Piet däremot kommer till fots iklädd hovdräkt och ovan nämnd mundering. Men innan de anländer till varje hus och hem går det parader genom varje holländsk stad. Det är mest till för barn som tror på legenden och givetvis själva kommer utklädda som Svarte Piet eller Sinterklaas (men mest som Svarte Piet).
Enligt säkra källor (läs mina holländska vänner) får Svarte Piet sin svart hudfärg eftersom det är han som måste göra grovgörat – åka ner genom skorstenen och lämna julklapparna till barnen. Alltså sotar barnen sina ansikten svarta, målar sina läppar över-diemensionellt röda, köper sin hovdräkt på allehanda Blokker (holländsk har-allt-affär) och möter paraden med hopp om att fylla sina påsar med kruidnoten. Kruidnoten är Hollands motsvarighet på pepparkakor men ser ut som de där små mandelbiskvierna en får i nyponsoppan.
Politiskt korrekt? Nej, kanske inte med tanke på Hollands koloniala förflutna. Men det får mig att tänka lite mer på varför vi egentligen firar Lucia och varför vi alltid tänker att Sverige är fritt från ett sånt förflutet. Är det inte möjligt att även vi koloniserar när vi firar Lucia? Nej, tänker du då... vi har ju vi i alla fall den goda smaken att göra henne blond istället för svart!
Jag hoppas i alla fall få se något Lucia tåg trots att jag är i Holland (skype någon?), men jag kommer nog tänka lite extra denna gång.
Prettige Kerstdagen en Gelukkig Nieuwjaar!
Namn: Ida Maria Börjesson
Boplats: Just nu Utrecht i Holland men vanligtvis i Stockholm
Relation till Elisabet: Träffades första dagen på gymnasiet och har sedan dess varit en stor beundrare. Fast egentligen var det som att vi redan kände varann innan dess.
Ser mest fram emot med julen: Att spisa svensk kultur såsom Karl Bertil Jonsson och JULMUST, att vara med K D Larsson, familjen Börjesson och att få rulla runt i snön med Jansson.
När jag ska förklara vad som är så speciellt med den här dagen för mina medstudenter i Holland (spanskor, finskor, keyanskor, ugandanskor, tyskor och indiskor) låter det ungefär så här:
”Well, Lucia is a very swedish tradition were people dress up in nightgowns and form a train. First comes the Lucia with candles in her hair, although I think Lucia is really italian and probably have dark hair she is almost always blonde (of course!), then comes the ”tärnor” with glitter in their hair and a candle in their hand, and then.. hahaha...comes the starboys, they have a cone on their head with three stars and a stick in their hand with a star. The train sings swedish christmas carols and bring lussekatter and wake you up really early in the morning.”
Människor är förvånade - "Really, that´s so funny!" - och förstår inte hur svenskar som verkar så normala kan göra något så galet.
I Holland har de en annan tradition som börjar ungefär i mitten av november och eskalerar ju närmare 5:e december man kommer. I skyltfönster, på kakor, choklad och omslagspapper domineras utrymmet av små svarta huvuden med krulligt svart hår, guldringar i öronen och stora röda läppar. Ett skämt? Nej, det är ju Svarte Piet!
Enligt sägen kommer Sinterklaas (holländska jultomten) på båt från Spanien och med sig har han sina hjälpredor, sina Svarte Piet, som ska hjälpa honom att dela ut presenter. Den 5:e december anländer Sinterklaas på sin vita häst (barn, stoppa morötter i era skor!) med en mundering värdig en biskop. Svarte Piet däremot kommer till fots iklädd hovdräkt och ovan nämnd mundering. Men innan de anländer till varje hus och hem går det parader genom varje holländsk stad. Det är mest till för barn som tror på legenden och givetvis själva kommer utklädda som Svarte Piet eller Sinterklaas (men mest som Svarte Piet).
Enligt säkra källor (läs mina holländska vänner) får Svarte Piet sin svart hudfärg eftersom det är han som måste göra grovgörat – åka ner genom skorstenen och lämna julklapparna till barnen. Alltså sotar barnen sina ansikten svarta, målar sina läppar över-diemensionellt röda, köper sin hovdräkt på allehanda Blokker (holländsk har-allt-affär) och möter paraden med hopp om att fylla sina påsar med kruidnoten. Kruidnoten är Hollands motsvarighet på pepparkakor men ser ut som de där små mandelbiskvierna en får i nyponsoppan.
Politiskt korrekt? Nej, kanske inte med tanke på Hollands koloniala förflutna. Men det får mig att tänka lite mer på varför vi egentligen firar Lucia och varför vi alltid tänker att Sverige är fritt från ett sånt förflutet. Är det inte möjligt att även vi koloniserar när vi firar Lucia? Nej, tänker du då... vi har ju vi i alla fall den goda smaken att göra henne blond istället för svart!
Jag hoppas i alla fall få se något Lucia tåg trots att jag är i Holland (skype någon?), men jag kommer nog tänka lite extra denna gång.
Prettige Kerstdagen en Gelukkig Nieuwjaar!
söndag 12 december 2010
Lucka 12
Bakom lucka tolv hittar vi min söta svägerska Anna-Maria!
Namn: Anna-Maria Svahn
Vart bor du: Uppsala
Relation till Elisabet: Elisabet är gift med min bror Christian
Vad ser du mest fram emot med julen: Lite klyschigt kanske men, att få vara hemma med min familj
Många är tokiga i julen, älskar att köpa julklappar, göra knäck och skriva rim. Jag kan inte säga att jag är en av dem, men julen är alltid vacker med den vita knastrande snön, tända ljus och en tid att bara få mysa med sin familj. Det där lite oförstörda som när vi plockar fram en gammal julkrubba från vinden som vi haft i tjugo år känns juligt för mej. Men jag blir så trött på den kommersiella biten som man alltid försöker komma undan. Det där plastigt juliga - till exempel alla jullåtar som man har hört en miljard gånger då man kliver in i en butik under jul. Man kan nästan inte fly från dem!
Så, jag som älskar musik har försökt göra en lite annorlunda jul-låtlista! Temat är helt enkelt jul men med ett par låtar som mest bara är jul för mej. Jag hoppas att ni ska hitta något som ni gillar!
mina bra jullåtar
Namn: Anna-Maria Svahn
Vart bor du: Uppsala
Relation till Elisabet: Elisabet är gift med min bror Christian
Vad ser du mest fram emot med julen: Lite klyschigt kanske men, att få vara hemma med min familj
Många är tokiga i julen, älskar att köpa julklappar, göra knäck och skriva rim. Jag kan inte säga att jag är en av dem, men julen är alltid vacker med den vita knastrande snön, tända ljus och en tid att bara få mysa med sin familj. Det där lite oförstörda som när vi plockar fram en gammal julkrubba från vinden som vi haft i tjugo år känns juligt för mej. Men jag blir så trött på den kommersiella biten som man alltid försöker komma undan. Det där plastigt juliga - till exempel alla jullåtar som man har hört en miljard gånger då man kliver in i en butik under jul. Man kan nästan inte fly från dem!
Så, jag som älskar musik har försökt göra en lite annorlunda jul-låtlista! Temat är helt enkelt jul men med ett par låtar som mest bara är jul för mej. Jag hoppas att ni ska hitta något som ni gillar!
mina bra jullåtar
torsdag 9 december 2010
Lucka 11
Bakom lucka elva finner vi min kära kusin Therese!
Namn: Therese Holst
Boplats: Ute på landet i Linnekulla utanför Tollarp, skåne
Relation till Elisabet: Jag o Lillabeth är kusin på min pappas sida
Ser mest fram emot med julen : Lugnet och friden som infinner sig vid jultid och att spendera tid med släkt och vänner.
Så här när vi närmar oss mitten av december och julstöket är i full gång kan jag inte låta bli att tänka på vad som egentligen är meningen med julen. Jag är väldigt glad för att julpyssla, baka och köpa julklappar. Men är detta allt? Är det vår egen mysighetsfaktor som ska uppmuntras så här års. Nej, det handlar om ett litet barn. En nyfödd bebis som kommer att förändra världen för alltid. Ett barn som kanske inte skulle fått en chans att födas om han fötts idag när oönskade graviditeter lätt kan avslutas och då få män väljer att ta till sig ett barn som de ej är biologisk pappa till, såsom Josef gjorde. Det handlar om ett barn som fick växa upp och beröra en massa människor genom hans sätt att leva och umgås med de som människor såg som mindre värda. Det handlar om Guds egen son, Jesus, som kom ner till jorden för att göra oss alla fria genom sin död på korset. Det handlar om Guds kärlek till oss människor som är så mycket större än vad vi någonsin kommer att kunna förstå. En kärlek som sträcker sig ända till korset, det kors där Jesus bar alla våra synder på sig för att vi ska få bli fria.
Det handlar om ett barn, ett litet barn som har blivit vår räddning. Låt oss ha detta barn i fokus när vi jagar runt i julstressen och låt hans kärlek spridas genom oss till andra!
Ty ett barn har fötts,
en son är oss given.
Väldet är lagt på hans axlar,
och detta är hans namn:
Allvis härskare,
Gudomlig hjälte,
Evig fader,
Fredsfurste.
Jesaja 9:6
Therese
Namn: Therese Holst
Boplats: Ute på landet i Linnekulla utanför Tollarp, skåne
Relation till Elisabet: Jag o Lillabeth är kusin på min pappas sida
Ser mest fram emot med julen : Lugnet och friden som infinner sig vid jultid och att spendera tid med släkt och vänner.
Så här när vi närmar oss mitten av december och julstöket är i full gång kan jag inte låta bli att tänka på vad som egentligen är meningen med julen. Jag är väldigt glad för att julpyssla, baka och köpa julklappar. Men är detta allt? Är det vår egen mysighetsfaktor som ska uppmuntras så här års. Nej, det handlar om ett litet barn. En nyfödd bebis som kommer att förändra världen för alltid. Ett barn som kanske inte skulle fått en chans att födas om han fötts idag när oönskade graviditeter lätt kan avslutas och då få män väljer att ta till sig ett barn som de ej är biologisk pappa till, såsom Josef gjorde. Det handlar om ett barn som fick växa upp och beröra en massa människor genom hans sätt att leva och umgås med de som människor såg som mindre värda. Det handlar om Guds egen son, Jesus, som kom ner till jorden för att göra oss alla fria genom sin död på korset. Det handlar om Guds kärlek till oss människor som är så mycket större än vad vi någonsin kommer att kunna förstå. En kärlek som sträcker sig ända till korset, det kors där Jesus bar alla våra synder på sig för att vi ska få bli fria.
Det handlar om ett barn, ett litet barn som har blivit vår räddning. Låt oss ha detta barn i fokus när vi jagar runt i julstressen och låt hans kärlek spridas genom oss till andra!
Ty ett barn har fötts,
en son är oss given.
Väldet är lagt på hans axlar,
och detta är hans namn:
Allvis härskare,
Gudomlig hjälte,
Evig fader,
Fredsfurste.
Jesaja 9:6
Therese
Lucka 10
Bakom lucka tio hittar vi vackra Linnea!
Namn: Linnéa Åberg
Bor: Norrköping
Hur jag känner Elisabeth: en väninna att erövra
Vad ser jag mest fram emot julen: ”Bered den väg för Herren…”
Låt Ditt ”för nära” komma
Det var när första snön föll. Stationen var full. Människor. Påklädda. Nära, men inte för nära. Ett tåg försenat och sedan två, tre. Ett inställt också. Där stod vi. Tysta som möss. Som en grupp men ändå så ensamma. Nära, men inte för nära. Vem vill snudda vid någon annan? Vem vill betvinga tystnaden med ett ”ursäkta mig”? Men så, kommer det. Det störande momentet som uppfattas högt av alla med tjocka kappor. Kläderna som är en extrahud i landet som är kallt även utan snö. Det är en röst som vägrar tystas av otålig väntan. Det är ett ljud som blandas med den pinsamma doften av öppnade flaskor för tidigt på dygnet. ”Är tåget inställt? Ser du om det är inställt? DU? Ser du? Då kommer jag inte hem.” Hon är vacker. Smutsig. Frusen. Och hon vägrar att vara tyst. ”Nämen, är han också här?” ropar rösten högre och pekar in mot oss. ”Honom känner jag.” Mössen vrider lite på sig för att se vem den vackra talar om. Ingen vill verka nyfiken. Ingen vill erkänna det som inte passar in. ”Jag känner alla. Alla i Mjölby. Alla i Linköping. Alla i Norrköping. Jag känner alla. Jag är en missbrukare. En missbrukare känner alla.” Hundra personer i en trång station går lättade iväg när tågen börjar rulla ut från perrongen. Kvar sitter hon som inte kommer hem men som känner alla. En vanlig kväll i en vanlig värld med vanliga människor. Jag längtar efter det ovanliga. Jag längtar efter det för nära.
onsdag 8 december 2010
lucka 9
Bakom lucka nio hittar vi josefin. Ni missar väl inte att hon har en egen fin blogg?
Namn: Josefin Lennartsson
Vart bor du? Örebro
Relation till Elisabet: Kollektivsyster, personlig brevbärare som skriver hälsningar på min reklam och en spirande vän.
Vad ser du mest fram emot med julen? Snön, stillheten och tiden som spenderas med familj och vänner.
Det här året som gått har varit något av ett besvikelsens år för både mig och många av mina vänner. Det har varit som att det vi önskat nästan allra mest är just det vi inte fick. Som om en osynlig hand ledde oss bort från allt det och förde oss rakt ut i ovissheten. Rakt ut i tomhet och förvirring.
I somras läste jag en text av en munk som heter Wilfrid Stinissen och han skrev att som kristen så är det realistiskt att tro att Gud kan göra under. Att saker kan ske som är bortom alla förklaringar. Men hur ska vi våga tro det när allt i vår omvärld säger något annat?
Förändringar kan tvingas på oss, de flesta är nog sådana. Och det är inte konstigt att vi i dessa stunder panikartat greppar tag i det vi kan nå och desperat håller fast vid dem. Det måste vara en naturlig instinkt. Men vad gör det med oss? Jag har haft tid att fundera över det den sista tiden. Över vad de olika saker jag desperat håller fast vid gör med mig. Inte just själva sakerna de är harmlösa. Men mer bilden, drömmen, tanken som jag inte vill släppa. Som jag på alla sätt som går försöker stanna vid. Det blir ett sätt att försöka kontrollera det jag nu står i, men kanske främst ett sätt att kontrollera framtiden.
Och här tror jag att i alla fall jag har väldigt mycket att lära. Att våga släppa taget om allt. Idag bäddade jag om i sängen och insåg att påslakanet som jag köpte för snart ett år sedan som passade så bra in i min bild av hur min framtid skulle se ut. Inte längre passar mig. Det värsta är att jag inte ens hunnit använda det en enda gång. Och jag insåg nu när jag för första gången bäddade sängen med det att det inte är min stil längre, men det var inte förrän jag tog det ut ur skåpet för att använda det som jag upptäckte detta. Det hade lika gärna kunnat ligga kvar och närt den där avlägsna drömmen. Är det här Guds sätt att påminna mig om att framtiden inte är något som jag kan påverka?
Det obehagliga är att det här kan pågå år ut och år in. Vi stressar på i livet och kämpar för att uppehålla de drömmar och idéer vi har för våra liv. Och i motgångarna så kanske vi luras att acceptera den realistiska verkligheten att det inte blir bättre än så här. Och så fortsätter karusellen.
Men nu finns det något som varje år ger dig möjlighet att hoppa ur karusellen, ställa dig vid sidan om och förbereda för någon annans ankomst. Varje år vid advent inleder vi väntan. Väntan på Herrens ankomst som vi firar minnet av på Julafton. Men julafton är också en påminnelse om att Han ska komma igen. Det är en tid då stillheten och väntan får prägla våra liv. Vi tillåts lugna ned oss, tända ljus stanna inne. Men också påminna oss om vem vi väntar på, och vad det är Han kommer med. ”Det är en gåva som är av ett annat slag än de gåvor vi ger varandra var dag” sjunger barnkören.
Häromdagen läste jag en text från tidigare nämnd munk där han skrev att väntan är bra för oss. Därför att den förbereder oss på det som komma skall. Vår längtan driver oss ibland till vansinne. Men den präglar oss också, ödmjukar oss gör oss mer mänskliga. Så att när dagen kommer när väntans tid är över kan vi med öppna armar omsluta vår väntans objekt. ”Öppna din tillstängda dörr i ditt hus så lyser i mörkret ett litet ljus.”
Julafton ligger också lämpligt nära årets slut. Det blir så tydligt hur vi får en ny chans vid jul att ställa om hitta en ny riktning för våra liv och när det nya året kommer få börja om på ett nytt blad, ett nytt år med nya möjligheter.
I år har jag tagit upp en gammal tradition. Jag har i år tillverkat egna julkort som jag ska skicka till de närmsta. För varje kort jag gjort har jag kommit på en ny person. Mitt lilla projekt slutade med 24 kort, än så länge. Det gör att jag känner mig rik, och jag kan se fram emot det nya som väntar oss alla. Jag kan därför inte hålla mig utan vill redan nu önska er alla en riktigt God Jul och ett riktigt riktigt Gott Nytt År!
Namn: Josefin Lennartsson
Vart bor du? Örebro
Relation till Elisabet: Kollektivsyster, personlig brevbärare som skriver hälsningar på min reklam och en spirande vän.
Vad ser du mest fram emot med julen? Snön, stillheten och tiden som spenderas med familj och vänner.
Det här året som gått har varit något av ett besvikelsens år för både mig och många av mina vänner. Det har varit som att det vi önskat nästan allra mest är just det vi inte fick. Som om en osynlig hand ledde oss bort från allt det och förde oss rakt ut i ovissheten. Rakt ut i tomhet och förvirring.
I somras läste jag en text av en munk som heter Wilfrid Stinissen och han skrev att som kristen så är det realistiskt att tro att Gud kan göra under. Att saker kan ske som är bortom alla förklaringar. Men hur ska vi våga tro det när allt i vår omvärld säger något annat?
Förändringar kan tvingas på oss, de flesta är nog sådana. Och det är inte konstigt att vi i dessa stunder panikartat greppar tag i det vi kan nå och desperat håller fast vid dem. Det måste vara en naturlig instinkt. Men vad gör det med oss? Jag har haft tid att fundera över det den sista tiden. Över vad de olika saker jag desperat håller fast vid gör med mig. Inte just själva sakerna de är harmlösa. Men mer bilden, drömmen, tanken som jag inte vill släppa. Som jag på alla sätt som går försöker stanna vid. Det blir ett sätt att försöka kontrollera det jag nu står i, men kanske främst ett sätt att kontrollera framtiden.
Och här tror jag att i alla fall jag har väldigt mycket att lära. Att våga släppa taget om allt. Idag bäddade jag om i sängen och insåg att påslakanet som jag köpte för snart ett år sedan som passade så bra in i min bild av hur min framtid skulle se ut. Inte längre passar mig. Det värsta är att jag inte ens hunnit använda det en enda gång. Och jag insåg nu när jag för första gången bäddade sängen med det att det inte är min stil längre, men det var inte förrän jag tog det ut ur skåpet för att använda det som jag upptäckte detta. Det hade lika gärna kunnat ligga kvar och närt den där avlägsna drömmen. Är det här Guds sätt att påminna mig om att framtiden inte är något som jag kan påverka?
Det obehagliga är att det här kan pågå år ut och år in. Vi stressar på i livet och kämpar för att uppehålla de drömmar och idéer vi har för våra liv. Och i motgångarna så kanske vi luras att acceptera den realistiska verkligheten att det inte blir bättre än så här. Och så fortsätter karusellen.
Men nu finns det något som varje år ger dig möjlighet att hoppa ur karusellen, ställa dig vid sidan om och förbereda för någon annans ankomst. Varje år vid advent inleder vi väntan. Väntan på Herrens ankomst som vi firar minnet av på Julafton. Men julafton är också en påminnelse om att Han ska komma igen. Det är en tid då stillheten och väntan får prägla våra liv. Vi tillåts lugna ned oss, tända ljus stanna inne. Men också påminna oss om vem vi väntar på, och vad det är Han kommer med. ”Det är en gåva som är av ett annat slag än de gåvor vi ger varandra var dag” sjunger barnkören.
Häromdagen läste jag en text från tidigare nämnd munk där han skrev att väntan är bra för oss. Därför att den förbereder oss på det som komma skall. Vår längtan driver oss ibland till vansinne. Men den präglar oss också, ödmjukar oss gör oss mer mänskliga. Så att när dagen kommer när väntans tid är över kan vi med öppna armar omsluta vår väntans objekt. ”Öppna din tillstängda dörr i ditt hus så lyser i mörkret ett litet ljus.”
Julafton ligger också lämpligt nära årets slut. Det blir så tydligt hur vi får en ny chans vid jul att ställa om hitta en ny riktning för våra liv och när det nya året kommer få börja om på ett nytt blad, ett nytt år med nya möjligheter.
I år har jag tagit upp en gammal tradition. Jag har i år tillverkat egna julkort som jag ska skicka till de närmsta. För varje kort jag gjort har jag kommit på en ny person. Mitt lilla projekt slutade med 24 kort, än så länge. Det gör att jag känner mig rik, och jag kan se fram emot det nya som väntar oss alla. Jag kan därför inte hålla mig utan vill redan nu önska er alla en riktigt God Jul och ett riktigt riktigt Gott Nytt År!
tisdag 7 december 2010
Lucka 8
Bakom lucka 8 gömmer sig min gamla vän Ida, världens roligaste!
Namn: Ida Packman
Bor: Göteborg
Relation till Bettan: Musikklasskamrat i mellan-och högstadiet.
Vad jag mest ser fram emot med julen: Mula mina syskonbarn tills de gråter. (Det inträffade förra året, och jag vill starkt rekommendera det då det resulterar i en hängiven respekt från dem resten av året.)
Hejsan.
Jag täckte utnyttja det här utrymmet till min egen fördel. Så här ligger det till:
Jag har det bra. Riktigt bra faktiskt. Jag känner mig relativt lycklig ca 98% av tiden jag är vaken. Men det saknas en viktig komponent i mitt liv. En karl. Det är inte så att jag är en vek kvinna som behöver en man vid sin sida. Jag fixar mina glödlampor själv. Men det det varit trevligt med någon typ av sysselsättning på fritiden som inte involverar tv, krogen eller att slagga. Bara lite hederligt förhållandeumgänge då och då. Så varför ska det vara så satans svårt att hitta sig en vettig karl? Jag tycker själv att jag borde vara ett kap. Ändå har jag ingen snubbe, och har inte heller haft någon på väldigt, väldigt länge. Jag ligger inte ens då och då.
Mina fördelar: Sköter min hygien. Har ett jobb. Rökfri sedan ett tag. Stabil bakgrund. Lägenhet (svart men i alla fall) Inte direkt ful, men ok kanske ingen jävla Julia Roberts heller precis. Älskar LOTR. Bra blodvärde (varannan gång jag ska lämna blod i alla fall).
Mina nackdelar: Ingen fysik what so ever. Snusar. Jobbar för mycket. Dricker (antagligen) för mycket. Kan inte laga mat. Dålig på att komma ihåg siffror, namn, huven. Orkar inte raka benen så ofta.
Fördelar 8, nackdelar 7 = fördelar överväger. (Om man inte räknar "siffror, namn och huven" som tre olika). (Det gör vi inte.)
Jag är inte kräsen. Mina enda önskemål är egentligen bara att den potentiella snubben är glad och rolig. Inget mer. Är det för mycket begärt? Han behöver inte vara Eddie Murphy/Glader i Snövit, bara lite lagom glad och rolig. Vid närmare eftertanke räcker det att han har ett gott humör och kan en och annan ordvits. Eller va fan, står det "man" i hans facebookinfo är jag nöjd.
Ok, hyfsat manhaftig kvinna går också bra. Så länge hon är hårigare än jag.
Så om det är någon som känner en singel man/kvinna, eller kanske är en själv, får ni gärna höra av er. Blir vi tillsammans innan jul kan han/hon få följa med mig till Södertälje och fira jesufödelse tillsammans med mina 17 närmsta släktingar*. Märk subjektet: "Ensam så in i helvete".
Tack för den här möjligheten Bettan. Det är min sista chans.
/Ida
OBS: Superkristna göra sig icke besvär. Jag tänker inte gifta mig/skaffa barn/konvertera från ateismen/sluta snusa på ca 10.
*Mamma, pappa, bror Gustaf + tjej, bror Martin + fru + 3 barn, syster Jenny + man + 2 barn, bror Måns + fru + 2 barn. Jag (ständigt singel).
Namn: Ida Packman
Bor: Göteborg
Relation till Bettan: Musikklasskamrat i mellan-och högstadiet.
Vad jag mest ser fram emot med julen: Mula mina syskonbarn tills de gråter. (Det inträffade förra året, och jag vill starkt rekommendera det då det resulterar i en hängiven respekt från dem resten av året.)
Hejsan.
Jag täckte utnyttja det här utrymmet till min egen fördel. Så här ligger det till:
Jag har det bra. Riktigt bra faktiskt. Jag känner mig relativt lycklig ca 98% av tiden jag är vaken. Men det saknas en viktig komponent i mitt liv. En karl. Det är inte så att jag är en vek kvinna som behöver en man vid sin sida. Jag fixar mina glödlampor själv. Men det det varit trevligt med någon typ av sysselsättning på fritiden som inte involverar tv, krogen eller att slagga. Bara lite hederligt förhållandeumgänge då och då. Så varför ska det vara så satans svårt att hitta sig en vettig karl? Jag tycker själv att jag borde vara ett kap. Ändå har jag ingen snubbe, och har inte heller haft någon på väldigt, väldigt länge. Jag ligger inte ens då och då.
Mina fördelar: Sköter min hygien. Har ett jobb. Rökfri sedan ett tag. Stabil bakgrund. Lägenhet (svart men i alla fall) Inte direkt ful, men ok kanske ingen jävla Julia Roberts heller precis. Älskar LOTR. Bra blodvärde (varannan gång jag ska lämna blod i alla fall).
Mina nackdelar: Ingen fysik what so ever. Snusar. Jobbar för mycket. Dricker (antagligen) för mycket. Kan inte laga mat. Dålig på att komma ihåg siffror, namn, huven. Orkar inte raka benen så ofta.
Fördelar 8, nackdelar 7 = fördelar överväger. (Om man inte räknar "siffror, namn och huven" som tre olika). (Det gör vi inte.)
Jag är inte kräsen. Mina enda önskemål är egentligen bara att den potentiella snubben är glad och rolig. Inget mer. Är det för mycket begärt? Han behöver inte vara Eddie Murphy/Glader i Snövit, bara lite lagom glad och rolig. Vid närmare eftertanke räcker det att han har ett gott humör och kan en och annan ordvits. Eller va fan, står det "man" i hans facebookinfo är jag nöjd.
Ok, hyfsat manhaftig kvinna går också bra. Så länge hon är hårigare än jag.
Så om det är någon som känner en singel man/kvinna, eller kanske är en själv, får ni gärna höra av er. Blir vi tillsammans innan jul kan han/hon få följa med mig till Södertälje och fira jesufödelse tillsammans med mina 17 närmsta släktingar*. Märk subjektet: "Ensam så in i helvete".
Tack för den här möjligheten Bettan. Det är min sista chans.
/Ida
OBS: Superkristna göra sig icke besvär. Jag tänker inte gifta mig/skaffa barn/konvertera från ateismen/sluta snusa på ca 10.
*Mamma, pappa, bror Gustaf + tjej, bror Martin + fru + 3 barn, syster Jenny + man + 2 barn, bror Måns + fru + 2 barn. Jag (ständigt singel).
måndag 6 december 2010
Lucka 7
Bakom lucka sju gömmer sig fantastiska Jenny!
Namn: Jenny
Bor: Örebro
Relation till Elisabet: kär vän som jag lärde känna på riktigt efter att vi bott i samma kollektiv i ett år.
Ser mest fram emot med julen: Ledighet, vila, familj, lussekattor, längdskivor och filmmaraton!
- Jag har nu bytt däck på vår kärra och jag tänkte att vi alla tre åker iväg och fixar den där spånskivan som ni tänkte köpa. Ni kan ju inte bära hem den (800meter?!?) Jag är hemma hela förmiddagen så säg bara till när ni vill åka.
Vi hyr vårt hus av våra grannar.
Vi delar samma tomt och varje månad sätter vi in hyran på deras konto.
Men Lars och Gunilla är så mycket mer…
När vi hade bott på Gillegatan i två veckor hade vi fått deras husnyckel och Lars hade, jag vet inte hur många gånger, berättat för oss att verktygen i garaget är till för att användas och om vi behövde något från deras hus kunde vi bara gå in och hämta det. Han hade även ursäktat deras gamla utemöbler, men om vi ville fick vi gärna använda dem och dynorna låg i garaget. Deras äpplen, krusbär och rabarber var även våra och behövde vi krukor till våra växter kunde vi hämta i källaren.
Och vi vågar tro på dom, för de är så helhjärtat goda. Vi vågade ringa när de inte var hemma och fråga var de hade deras mojäng till hushållsmaskinen så vi skulle kunna göra äppelmos. Och Gunilla guidade oss genom deras kök, via telefonen, och vi rotade under deras diskbänk tills vi fann den.
Frysboxar har kånkats, bokhyllor sågats och glas har hämtats från Karlskoga för att till våren göra vår farstukvist lite finare (efter våra önskemål). Vi har även blivit bjuda till deras sommarstuga för att delta i älgjakten och i onsdags när vi kom hem var det ”någon” som hade skottat vår uppgång och parkeringsplats.
Lars och Gunilla lever julevangeliet året runt, fast jag tror inte att de reflekterar så mycket över det. Det bara händer, en självklarhet, de lever egendomsgemenskap och ger av sin tid till oss utan att egentligen känna oss så bra. Vilka förebilder!
Så vill jag leva!
Namn: Jenny
Bor: Örebro
Relation till Elisabet: kär vän som jag lärde känna på riktigt efter att vi bott i samma kollektiv i ett år.
Ser mest fram emot med julen: Ledighet, vila, familj, lussekattor, längdskivor och filmmaraton!
- Jag har nu bytt däck på vår kärra och jag tänkte att vi alla tre åker iväg och fixar den där spånskivan som ni tänkte köpa. Ni kan ju inte bära hem den (800meter?!?) Jag är hemma hela förmiddagen så säg bara till när ni vill åka.
Vi hyr vårt hus av våra grannar.
Vi delar samma tomt och varje månad sätter vi in hyran på deras konto.
Men Lars och Gunilla är så mycket mer…
När vi hade bott på Gillegatan i två veckor hade vi fått deras husnyckel och Lars hade, jag vet inte hur många gånger, berättat för oss att verktygen i garaget är till för att användas och om vi behövde något från deras hus kunde vi bara gå in och hämta det. Han hade även ursäktat deras gamla utemöbler, men om vi ville fick vi gärna använda dem och dynorna låg i garaget. Deras äpplen, krusbär och rabarber var även våra och behövde vi krukor till våra växter kunde vi hämta i källaren.
Och vi vågar tro på dom, för de är så helhjärtat goda. Vi vågade ringa när de inte var hemma och fråga var de hade deras mojäng till hushållsmaskinen så vi skulle kunna göra äppelmos. Och Gunilla guidade oss genom deras kök, via telefonen, och vi rotade under deras diskbänk tills vi fann den.
Frysboxar har kånkats, bokhyllor sågats och glas har hämtats från Karlskoga för att till våren göra vår farstukvist lite finare (efter våra önskemål). Vi har även blivit bjuda till deras sommarstuga för att delta i älgjakten och i onsdags när vi kom hem var det ”någon” som hade skottat vår uppgång och parkeringsplats.
Lars och Gunilla lever julevangeliet året runt, fast jag tror inte att de reflekterar så mycket över det. Det bara händer, en självklarhet, de lever egendomsgemenskap och ger av sin tid till oss utan att egentligen känna oss så bra. Vilka förebilder!
Så vill jag leva!
söndag 5 december 2010
Lucka 6
Bakom lucka 6 hittar vi min kusin Lina, som är tre dagar äldre än mig!
Namn: Lina Vart bor du? Vittskövle (nu skulle man kunna säga VITskövle ;))
Relation till Elisabet: Kusin
Vad jag ser fram emot med julen: att umgås med fina människor, äta god mat, frukt och julgodis men även njuta av alla ljus och allt pynt.
Jag älskar julen och advent! Att baka goda saker hör julen till tycker jag. Det allra bästa knäckreceptet har vår Marianne. Godaste pepparkakorna vår farmor. Såklart! Nu vill jag tipsa er om ett riktigt gott lussebullsrecept! Det heter "saffranssnurror" och är med vit choklad och pinjenötter. Ljuvliga!
Receptet hittar ni här!
Baka-ät-njut//
STOR JULKRAM från mig!!
Namn: Lina Vart bor du? Vittskövle (nu skulle man kunna säga VITskövle ;))
Relation till Elisabet: Kusin
Vad jag ser fram emot med julen: att umgås med fina människor, äta god mat, frukt och julgodis men även njuta av alla ljus och allt pynt.
Jag älskar julen och advent! Att baka goda saker hör julen till tycker jag. Det allra bästa knäckreceptet har vår Marianne. Godaste pepparkakorna vår farmor. Såklart! Nu vill jag tipsa er om ett riktigt gott lussebullsrecept! Det heter "saffranssnurror" och är med vit choklad och pinjenötter. Ljuvliga!
Receptet hittar ni här!
Baka-ät-njut//
STOR JULKRAM från mig!!
Lucka 5
Bakom lucka fem hittar vi finaste putte!
Namn: Katarina Samnegård
Bor: i Hässelby i Stockholm.
Relation till Elisabet: Jag lärde känna Elisabet när jag råkade hamna i det kollektiv som hon
startade tillsammans med tre andra vackra unga kvinnor, för sisådär 6
år sedan. Jag är både tacksam och glad över att något så ovisst som att
flytta in i ett kollektiv med fyra för mig då helt okända människor
kunde bli så bra. Vällingby kommer nog alltid att kännas lite
speciellt.
Vad ser du mest fram emot med julen? det är nog den stämning som byggs upp
ju längre in i december vi kommer. Som väntan. Som hopp. Även om det
kan kännas lite tungt och trött med allt mörker, så gör det att ljuset
blir så mycket vackrare. Alla lampor i fönsterna, levande ljus, den
förhoppningsvis vita snön... Ja, men det är ju så fint!
Jag läser till förskollärare och har varit på en förskola nu i tre
veckor. Varje dag visar de ett par avsnitt ur julkalendern med Pelle
Svanslös för barnen. Det var längesedan jag såg den sist, säkert när
den gick 1997. Den är fin.
Idag är det andra advent. I kyrkoåret förkunnas att Guds rike är nära.
Och det är både texter om det kommande gudsriket (Jesus återkomst), och
det gudsrike som finns mitt ibland oss - Guds liv i våra liv. Guds rike
omtalas traditionellt som "redan nu, men ännu inte". Något vi redan
lever i, men också väntar och hoppas på. Som att vi nu får smaka lite
av det som sen kommer att fullkomnas. Det är spännande tankar, men jag
ska inte fördjupa mig mer i det.
Namn: Katarina Samnegård
Bor: i Hässelby i Stockholm.
Relation till Elisabet: Jag lärde känna Elisabet när jag råkade hamna i det kollektiv som hon
startade tillsammans med tre andra vackra unga kvinnor, för sisådär 6
år sedan. Jag är både tacksam och glad över att något så ovisst som att
flytta in i ett kollektiv med fyra för mig då helt okända människor
kunde bli så bra. Vällingby kommer nog alltid att kännas lite
speciellt.
Vad ser du mest fram emot med julen? det är nog den stämning som byggs upp
ju längre in i december vi kommer. Som väntan. Som hopp. Även om det
kan kännas lite tungt och trött med allt mörker, så gör det att ljuset
blir så mycket vackrare. Alla lampor i fönsterna, levande ljus, den
förhoppningsvis vita snön... Ja, men det är ju så fint!
Jag läser till förskollärare och har varit på en förskola nu i tre
veckor. Varje dag visar de ett par avsnitt ur julkalendern med Pelle
Svanslös för barnen. Det var längesedan jag såg den sist, säkert när
den gick 1997. Den är fin.
Idag är det andra advent. I kyrkoåret förkunnas att Guds rike är nära.
Och det är både texter om det kommande gudsriket (Jesus återkomst), och
det gudsrike som finns mitt ibland oss - Guds liv i våra liv. Guds rike
omtalas traditionellt som "redan nu, men ännu inte". Något vi redan
lever i, men också väntar och hoppas på. Som att vi nu får smaka lite
av det som sen kommer att fullkomnas. Det är spännande tankar, men jag
ska inte fördjupa mig mer i det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
