Att ta det för givet

Det finns mycket man tar för givet i livet. Och jag kan känna mig så knäpp i huvudet, att jag, som ändå i stort sett vuxit upp på Furuboda inte har förstått att vara tacksam över att jag har kunnat röra på mig. För tre somrar sedan sprang jag Stockholm maraton, på en bedrövlig tid, men jag tog mig runt. Det var ett otroligt lidande, men en fantastisk upplevelse.

I höstas var jag svag. Långsamt, långsamt ökade jag på mina promenader. Men vad jag längtade, efter att svettas rejält och att bli helt slut. Idag gick jag på mitt andra intensiv-spinningpass för terminen. Och vet ni? Jag är så sjukt lycklig över det. Att jag kan.

Vem vill springa Åstadalsloppet med mig i augusti?