Landet brunsås

Ni kollar va? Varje avsnitt väcker tusen samtal i vårt hem. Nu senast; om vilka avkall vi fått göra för kvinnans frigörelse och för ett individualistiskt samhälle. Den gemensamma tiden för att göra något tillsammans som familj har reducerats till middagen. Vilket gör att det är extremt pressat, de där tjugo minuterna, alla ska ha trevligt och må bra för det blir en spegel av hur vi har det tillsammans. Hur vi längtandes blänger på allt som har med italiensk matkultur att göra. Men är det verkligen det vi vill ha? Söner som bor hemma tills de är 38 och matmödrar som aldrig lämnar kökets fyra väggar?

Vi i Måsen känner oss stärkta i det vi håller på med. Känner oss som en motståndsrörelse och varje avsnitt av Landet Brunsås bekräftar det. Vi turas om att laga mat, en matdag i veckan, vilket gör att det får lov att ta tid, det är välplanerat och ofta lagat med mycket kärlek. Vi försöker handla rättfärdigt och ska nu strama upp det lite mer, under mars ska vi på prov enbart handla på COOP. De har fler etiska produkter än andra butiker.

Min kompis Matilda brukar be innan hon äter, "för alla människor som varit med, i alla produktionsled för att den här maten hamnat på min tallrik." Det väcker mig. Kan jag se dem i ögonen? Betalar jag nog för maten, för att de ska kunna äta sig mätta?

Olika tankar om mat. Något är brunt i Sverige...
Fortsätt samtalet!