Så har det hänt igen

Jag hör berättas om någon som plötsligt gått bort. Eller plötsligt. Plötsligt för alla runt omkring. Men egentligen efter en lång tids sjukdom som man valt att inte tala om.

Och jag förstår. Kanske mer än många. Det här med att man vill att folk ska behandla en som vanligt. Att man inte vill blir tyckt synd om. Och att man undviker att finnas i för stora sammanhang för att frågan "hur är det?" efter åtta gånger en kväll blir så -up in your face- att nej, det är ju inte så bra. Man behöver ha gränser och vara rädd om sig och sin integritet.

Men så samtidigt. Vad är alternativet? Att vi bara möts med masker på och låtsas? Eller att vi bara möts när vi är starka, friska, hoppfulla, mogna, välfriserade?

För en sak vet jag. Och det är att du är lika gniden, småaktig, lat och tråkig som jag är. Precis som att jag vet att du är lika härlig och rolig och kreativ som jag. För vi är människor. Och om vi ska låtsas som någonting annat behöver jag inte vara med. Jag har annat för mig än att leka perfekt.