En dag i taget

Det börjar bli konstigt, ja nästan lite obehagligt att läsa min dagbok från förra året. Intensiva försommardagar och så mycket förväntan inför sommaren. Vad jag längtade efter semestern och Greklandsresan och så bara. Från en dag till en annan, nästan. Vecka efter vecka på sjukhuset istället. Och en obeskrivlig trötthet.

Denna vecka har jag fått behandling, jag får det fortfarande var tredje vecka. Det skulle inte funka om jag avskydde att gå dit. Jag tycker istället att det är småtrevligt. Sjuksköterskorna är rara och jag ligger i samma rum som en lång rad andra (ja nästan bara) kvinnor från Örebrotrakten. Det blir ofta på något märkligt sätt samtal som på samma gång lyckas vara trivsamma som brutalt ärliga. Det här är utsikten från behandlingsrumsfönstret. Idag såg man ända till Kilsbergen, dimmiga dagar i vintras såg man inte ens de första husen. Sånt pratar vi om. Och så om hoppet och misstron.



Ett tag kunde det vara rejält trångt i vårt rum. Pojkvänner och kompisar kom som sällskap. Plötsligt dök den här skylten upp och jag tycker den är väldigt rolig.



Jag har inga förväntningar inför den här sommaren. Tittar inte ens på vädret. Det får gärna regna varenda dag, bara jag får sova i min egen säng. En dag i taget.