Om svensk åldringsvård

Sommarens samhällsproblem som levt i mitt hjärta är äldrevården. Ja, jag funkar så. Termen man använder i kyrkan är nöd, att någonting stjäl ens hjärta och lever och härjar. I sommar har jag haft nöd för glappet som finns mellan generationer. Att vi har så lite med varandra att göra.

Det lilla barnet, bebisen är kanske det enda som är heligt i vår kultur. Vi mottar gåvan från himlen och fascineras över det oskrivna bladet. Det är vackert och viktigt och ska så vara. Men sen då? När bladet blivit en bok, vill vi inte läsa den då?

Som vårt samhälle är nu reduceras de äldre till att bli ett dåligt samvete. Ibland undrar jag hur många lägenheter det sitter ensamma gamla i. Och vi är så långt ifrån varandra. Våra världar möts aldrig och våra verkligheter är så olika. Liksom vad ska jag prata med nån om som inte ens varit på internet? Men som Frida satte fingret på under ett samtal i Måsen igår - det viktiga är ju fortfarande detsamma. De viktiga frågorna i livet, där kan vi mötas. Som att ingen vill dö ensam.



Vandrande i dessa tankegångar hittade jag denna lilla bok idag. En rad författare har skrivit om sina mormödrar. Fint och viktigt. Och det är detta jag vill sätta fingret på. Hur fattiga vi är utan de äldre, deras berättelse och erfarenheter. På samma gång som vi har reducerat dem och skickat dem på institution så blir jag faktiskt också arg på dem, arg på den äldre generationen. Att de tillåtit sig att bli marginaliserade. Att de inte tar ansvar för att dela livet med oss. Det är inte helt pk att skriva såhär. Men eller hur? Hur har ni kunnat lämna oss åt oss själva? Som att vi vet någonting om att leva, som att vi skulle klara det utan er?

Jag och Christian har pratat om det här. Vad kan vi göra? Kan vi tänka oss att skapa ett gemensamt hem med våra föräldrar när de behöver det? Jo det kan vi. Men då måste vi kanske redan nu rikta in våra liv mot det. Hitta ett tillräckligt stort hus när det är tid för sånt.

Men hela samhället då? Hur förändrar vi det?
Vad har ni för tankar?