Om kärlekslöshet

Ibland kommer det statistik om att kyrkan har färre och färre medlemmar. Vet ni? Det oroar inte mig. Jag skiter mer och mer i om människor svär. Röker, dricker, lever tillsammans som ogifta eller går i kyrkan. Jag orkar inte bry mig.

Det som oroar mig är någonting annat. Och nu i veckan har jag blivit påmind om vad det är. Jag såg Lena Sundströms dokumentär Dom kallas rasister och vem har kunnat undvika Frankrikes grova övertramp? Det är två extrema exempel och det som pyr under ytan oroar mig mer. Det har ett namn: Kärlekslöshet.

Humanismen kan fostra goda samhällsmedborgare. Medborgare som skänker pengar till välgörenhet och lyder lagar. Men det humanismen aldrig kan göra med en människa är det som sker när man tittar på någon, på tv, på bussen och utan någon koppling till denne andre vet: detta är min syster eller bror. Denne andre är skapad av någon som vill den, denne andre och jag delar samma far.

Att leva i detta perspektiv är det enda botemedlet mot den kärlekslösheten jag ser. Bara den uppoffrande kärleken, som ger utan att förvänta sig något tillbaka, kan på riktigt säga "Välkommen till Sverige! Jag är så glad att du vill bo i mitt land".

Jag är inne i en period när jag gör upp med religiositet. Jag har hittat mycket sån inuti mig. Jag skiter mer och mer i moral och pekpinnar. På samma gång, och det kan tyckas vara en paradox har jag aldrig brytt mig mer om vikten av att vårda sin tid, sina pengar, sitt liv. Man kanske kan säga att det är denna paradox som Jesus viktigaste tal handlade om, läs bergspredikan vet jag!

Ps. Den stora frågan om vad kyrkan är för någonting fortsätter jag gärna samtala om. Men i fråga om siffror och statistik eller att "sitta av en gudstjänst" - i detta bryr jag mig inte.