härochnu: Att bo

Nu har jag och Christian bott två månader i vår lägenhet, och vi älskar den! På samma gång känns det som en parentes, en kort period, det här att bo tillsammans bara vi två.

Gemenskap med andra människor, att dela livet, det där jag tjatar om - det är något särskilt med att bo tillsammans. På något sätt så främjar uselt morgonhumör, pinsamma ovanor, sköna egenheter, ja sådant man inte kan dölja när man har en vardag tillsammans under samma tak, gemenskapen. Med skorna i hallen får man liksom lägga ner sina masker också.

Och det är min övertygelse att vi berövats mycket rikedom av kärnfamiljsidealet. Våra hjärtan vill älska mer än en! Och ni vet att jag inte menar något om sexuell lössläpphet när jag skriver så. Våra hjärtan rymmer många människor. Och att bo tillsammans gör det lättare att visa omsorg i det lilla.

Förstå mig rätt, man kan umgås på olika sätt och leva nära människor utan att bo tillsammans. Det är bara det att jag har blivit så rik av de perioder jag bott i kollektiv. Jag har lärt mig så mycket, det har fungerat så bra och det har varit så roligt. Jag vill utmana andra att våga tänka tanken. Att kanske bjuda in någon i det där gästrummet som mest står tomt.

Så länge jag och Christian har ett eget litet hushåll, så passar vi på att smygnjuta lite av kollektivlivet på våra måndagskvällar.