Om att se hela människan

Jag vill först bara säga hur vansinnigt tacksam jag är för svensk sjukvård. Det fungerar så bra, människor är så trevliga och jag skulle behöva leva så sjukt många gånger för att kunna betala tillbaka alla pengar som lagts på mig.

Men
varför är det så svårt att se till hela människan? Att hon hänger ihop, inuti, utanpå? Systemet är inte gjort för att tänka så - holistiskt-. Och många får betala ett högt pris för det.

Jag möter många kvinnor med automimuna sjukdomar under mina behandlingar. I stort sett alla har liknande erfarenheter av deras väg mot en diagnos. Jag är lite unik med att min resa varit så dramatisk och att jag därför blev så högprioriterad.

Det finns två scenarier. Ett är att sjukdomen gett sig på kroppsdelar, tex. händer som domnat bort. Jag har mött många som blivit opererade i sina händer, för att sedan få symptom i någon annan kroppsdel innan man börjar kolla djupare, leta neurologiska orsaker. Det andra händelseförloppet många mött är bryska ifrågasättanden av deras psykiska hälsa. Många har fått antidepressiva medel när de i själva verket brottas med en fysisk sjukdom.

Jag fattar väl att det är supersvårt för en läkare att hitta våra små konstiga sjukdomar. Men jag vill slå ett litet slag för en vidare blick inom vården. Ställ en fråga till!

(- Och sen skulle jag inte banga om någon bad mig att göra en hel omorganisering av hur hela apparaten fungerar...)