Boktips

Vissa böcker måste läsas långsamt. För matsmältningen. Läser man för snabbt tar man liksom inte upp näringen. Får det gå långsamt så hinner det reflekteras och tas upp av kroppen och ge näring.

En del tänker: Det är så skönt för Elisabet att hon har sin starka tro på Gud när hon går igenom så mycket. Men vet ni vad? Om jag ska vara ärlig så skulle det ha varit mycket skönare att gå igenom allt det här utan min tro på Gud. Då hade jag sluppit vrida och vända på min Gudsbild. Då hade jag inte behövt brottas, i allafall inte än på ett tag, med mening och frågor och alla varför.

I rätt tid fick jag och Christian en bok i vår hand, den heter God on mute och är skriven av Pete Greig. Det har varit väldigt speciellt för mig att läsa den. Speciellt därför att Pete Greig var med och formade bönerörelsen 24-7, som varit en stor del av mitt liv. Så drabbades hans hustru av en hjärntumör och han insåg att trots att han ägnat sitt liv åt bön, så var Gud tyst när han behövde honom som mest.

Han insåg också att det inte fanns mycket litteratur som på ett handgripligt sätt diskuterade sådana frågor. Om en tyst Gud. Om alla varför. Jag har precis läst ut den här boken och rekommenderar den varmt. Den hjälper till att nysta i alla frågor och försöker på intet sätt vara inställsam. Pete Greig är brutalt ärlig och berättar om sin bräcklighet, sitt tvivel.

Jag är fortfarande i en tid av frågor och mycket har kastats om i min tro. Jag har närmat mig det Tomas Sjödin sa i sommarpratarna på svt, "min tro på Gud är allt mer ett golv". Jag är inte framme än, jag har ännu inte alla svar. Men det jag vet är detta; min tro på Gud är inte någon snuttefilt. Skulle den bara vara det, hade jag kastat den för länge sen.