Ett osammanhängade söndagskvällsutspel

Jag cyklade hem från träningen ikväll och möttes på en pelare med den äckligaste reklamkampanjen jag sett på länge. Jag har sådana problem med postkodmiljonären! De hade ringt hem till farmor och frågat om hon ville gå med och hon fick så dåligt samvete och började förklara sig - ja, jag ger pengar på andra sätt.

Och nu hade de en bild på en liten svart pojke med tummen upp som tackar för de miljoner som samlats in för en bättre värld. Och jag vet inte vart jag ska ta vägen! Vi ska ge pengar, så länge vi kan vinna på det själva. Och samtidigt ska afrika buga och tacka. Jag har problem med fenomenet att vinna pengar överhuvudtaget. Jag tycker det är fel.

Det är fel för att det lurar oss att vi skulle bli lyckliga om vi vann mer. Som om vi skulle behöva mer! Kära svenskar, kära älskade svenskar! Det vi behöver är att skala av. Vi behöver mindre. Och respekterar vi människor i andra världsdelar som lever i fattigdom - Så behöver vi börja leva på ett sätt som gör att jordklotet räcker till, att det räcker för alla. Inte sätta vår lycka till pengar och mer saker.

Postkodmiljonären är skit. Och jag hittar inte riktigt orden ikväll, så jag slutar skriva nu. Hej hopp!