Om att hantera oro

Jag tror inte att oro är logisk. Det verkar inte som att det hänger ihop som något slags plus- och minuskonto. Vissa människor lever i alla möjliga kriser och situationer utan att gå under av oro. Andra har det bra på alla sätt men oroar sig i allafall över allting.

Jag vet inte om det är en överlevnadsstrategi eller en gåva men jag och Christian oroar oss inte hela tiden. Jag har oförklarligt hamnat i koma vid två tillfällen och vi har inga garantier. Men hörrni, vem har det? Man kan ju lika gärna bli överkörd av en bil liksom.

Men ibland kommer den över mig. Oron. Jag skulle inte klara en tredje gång. Och på grund av mina minnesluckor så vet jag inte hur det känns, jag kan inte mina varningssignaler. Men Christian kan dem. Och vi lever ett annat liv nu, vi är känsliga för alla signaler. Uppmärksamma på allt.

Jag har blivit påmind om det jag varit med om på grund av stretchinglåten på ett av mina favoritspinningpass. Det är Regina Spektors The Call och min bror och svägerska, Daniel och Karin, lyssnade mycket på den när jag låg medvetslös för andra gången. Och nu kan jag inte gå på spinning utan att behöva gråta under hela strechingen =).



Den är ett löfte, som en regnbåge - no need to say goodbye.
Och mer än så har vi inte. Och mer än så har väl ingen av oss.