Färdkamrater

Jag vet inte hur det är med dig, men jag kan ibland titta tillbaka på mitt liv och se hur vissa människor liksom klivit in i precis rätt tid. Vänskaper har knytits och blivit vägledande och givit ny riktning åt livet.

Den här hösten har Christian och Charlotta Alderblad klivit in i mitt och Christians liv. Vi har tidigare varit bekanta men under den här hösten har vi lärt känna varandra genom att vi varit med i samma husgrupp i den kyrka vi går till.



Jag har insett att de figurerat väldigt lite på bloggen och jag kom på i veckan att orsaken kan vara att de inte fastnar så lätt på bild...



Det har varit ett så viktigt möte för oss. Christian och Charlotta har förlorat en dotter och vi har under de här månaderna delat varandras sorger och frågor. Vi har gråtit mycket tillsammans, ärligt samtalat om allt det där man inte förstår.



Vi har även delat den gemenskapen med våra nära vänner Johan och Matilda och det har känts som en gudagiven liten grupp. Vi, just nu, bara en liten tid.



Färdkamrater. Och med Jars of clays formulering we live in the shelter of eachother.