Lucka 1

Bakom lucka 1 hittar vi Ulla Andin, där hon kåserar om advent och väntan.

Namn: Ulla Andin

Bor: Ängebacken på Kålland, ungefär 12km från Lidköping

Relation till Elisabet: Först lärde jag känna Bettan, som en liten dotter till Jörgen och Berit. När sen en av mina döttrar, Matilda, och Bettan blev bästa vänner, så var det som om Bettan liksom blev nära vän med mig igen, som vuxen. Jag är femtiotalist men har alltid känt en dragning till åttiotalister.

Ser mest fram emot med julen: att möta alla barn och barnbarn i helgen och min önskan är att de ska trivas med oss och varandra.

Jag vill här berätta om ett advent som betytt mycket för mig. Det adventet varade i ungefär tio månader.

Nara, då cirka 17 år, med familj var utvisade och flyget skulle gå tre dagar senare. Nara hade redan förlorat syskon och fruktade nu för livet för sin lillebror. ”Ingen inhibition”, var allt som stod i svaret från invandrarverket till en sjuttonårig flicka som uttryckt sin vånda i ett brev till dem. Frågan var om dom skulle gömma sig eller åka tillbaka. Dom funderade länge och konstaterade att dom inte hade något val. Dom gömde sig i vår sommarstuga. Den vintern var det snö!! I början var vi ganska hoppfulla och Nara läste medicinböcker, för hon ville bli barnläkare. Nattvarden den påsken glömmer vi aldrig. I fördoldhet firade vi den och läste ”i år i fångenskap men nästa år i frihet”. Men tiden gick. I mina rop till Gud påminde jag honom om detta. Det blev sommar och dom kunde inte längre gömma sig i sommarstugan, utan fick byta gömplats. Sista gången Nara var vaken, innan hon gick in i apati, sa hon att alla partier sviker. Sen sov hon i tre månader. Men föräldrarna kämpade natt och dag med sondvälling på sked. Det var inte lätt att vara hoppfull. Vi träffades i molltonart, ropade till Gud och förlitade oss på hans omsorg. Men lillebror tog upp glädjesånger!!! Det var svårt att veta om man skulle skratta eller gråta.

Den femtonde november det året tändes en liten gnista av hopp. Dom som varit i vårt land länge, skulle få en ny prövning och så var det för våra vänner. Våra träffar blev lite ljusare och det blev lite lättare för familjen att orka. När jag gjorde mina påhälsningar brukade jag ringa några minuter innan, så att ”kusten var fri” så att säga. En dag i början av december, ringde jag, som vanligt och lillebror tjuter i telefonen att Nara har vaknat. Vilken glädjefest!!! Det tog bara några dagar innan hon var på benen igen. Den julen glömmer vi aldrig när lillebror stakade sig fram högtidligt i Jes 9 och vi glömmer inte heller telefonsamtalet i januari, när beslutet, att dom skulle få stanna, kom. Och nattvarden nästa långfredag i frihet ska jag sent glömma. Idag går Nara andra året på sjuksköterskeskola.

Även detta advent tog slut och det kom en ”jul”, en glädjefest. Herren har kommit till den här jorden för att bryta smärtans ok. Och han vill ha oss som medarbetare.

Så slutar jag med en gammal goding:

Låt oss tända ett ljus idag och skingra mörkret runt omkring,

tända ett ljus och ge världen hopp.

Varje litet ljus är en seger för Guds rike här och nu.

Varje litet ljus är en hälsning från vår Gud.

Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte fått makt med det.

Ljuset lyser i mörkret och ingenting kan övervinna ljuset från Gud.

Gud har gett oss ett uppdrag att lysa med kärlek och hopp och tro.

Gud har gett oss ett uppdrag, det största och det skönaste någon kan få.