Sånt man inte pratar om

Jag har tänkt skriva någonting om ofrivillig barnlöshet men har haft lite svårt att finna rätt nivå. Balansera värnandet av min integritet, för mitt hjärta blöder, med behovet av att tala högt om det här. För på det här området är det tyst. Det här pratar man inte om.

Men det är viktigt att låta ljus skina fram på våra tysta områden. Då skingras ensamheten.

Inte förrän jag satt i den här situationen förstod jag hur många dimensioner den här längtan ligger på. Små, små längtan efter att få vika liten tvätt och välja vagn. Och så djup, skärande hunger och längtan som verkar ligga under huden, under mina medvetna tankar och mitt förnuft.

Som att det är julafton och alla runt omkring packar upp så vackra och fina presenter men jag sitter utan.

Och sorgen i att inte kunna glädja sig. Och facebook-uppdateringar som gör att man nästan kvävs, lika mycket när de uttrycker nu är det ett år sedan mitt liv började. Som när det är klagan över stökiga nätter och Christian viskar det är min högsta dröm att få bli väckt på natten.

Så utanförskapet. Att få hänge sig åt detta. Och låta sin oro och kraft och samtal kretsa kring detta. Och vår livsrytm passar inte längre ihop med deras.