en brevbärares bekännelser

Någonstans där under nittonhundratalet, i krigens efterskvalpningar och som ljuv kontrast till de totalitära diktaturerna så inpräntades det i oss att kapitalismen var svaret. Nu, decennier senare får vi skörda ett samhälle där det är kapitalismen som sätter spelreglerna.

Inför jul bär jag som brevbärare ut ofantliga mängder reklam (och nej, det hjälper inte helt att sätta upp en "nej till reklam" - skylt, den adresserade reklamen måste jag leverera...). Man behöver inte jobba många veckor för att se ett mönster i vilka det är som får mest post och vilka som får minst.

Och är det inte så att den som får mycket post är viktig? Den som får mycket post är eftertraktad, ja kanske till och med värdefull? Alla vill ju den något. Även om det bara är köp köp köp, så är alla ute efter den.

Det är faktiskt såhär enkelt och det är nästan skrattretande uppenbart. De finaste och största husen får mest post. Vindslägenheterna får mest post. De nybyggda husen får mest post. För det är väl där de lyckade bor?

Vilka får då minst post? Jo, lika uppenbart, men här mer magstarkt. Två brevlådor gapar tomma. Och det är till gruppbostäder och till äldreboende. För vem vill de människorna något? Kapitalismen skiter i dem, och den skriker ut det tydligt. Ni köper inget, så ni är helt betydelselösa!

Och efter en lång brevbärarvecka i både snöstorm och närmare tjugo minusgrader kallt lägger jag mig på knä och minns min mästares ord: det ni gjort för dessa mina minsta, det har ni gjort för mig.