Lucka 23

Bakom den näst sista luckan hittar vi sköna TH. Läs hennes innerliga och personliga text.



Namn: Theresia Wikström
Bor: I Enköping men om en dryg vecka i Västerås
Relation till Elisabet: Vi och tre, fyra andra tjejer, bodde ihop i ett hus i Stockholm i ett år. Det var på vår friska, unga och fartiga tid och Elisabet gjorde kåldolmar och satte fart på dansgolvet i vårt radhus. När hon var upprörd sa hon inte hej till nån när hon kom hem utan gick och stängde in sig på sitt rum och bad så att vi andra blev lite oroliga, med det fick vi lägga ner.
Ser mest fram emot med julen: Mat!


När man gästspelar på någon annans blogg finns det väldigt många olika spår man kan välja, också väldigt många känslostämningar. Imorgon är det julafton och då kanske jag borde skriva något som passar in på denna förväntansfulla och kanske lyckliga dag. Men det finns så mycket man kan dela som inte spelar så stor roll, som bara är nåt, varsegod, en lucka till er. Men när det ändå är jag som ska skriva denna lucka så kan jag väl passa på att dela med mig av något som på riktigt är jag.

En nära vän gick igenom en mycket traumatisk förlossning för ett tag sen, eller det var framförallt det som hände efter förlossningen som var traumatiskt. Hon hade "tur" som klarade sig i livet och utan men, t ex hjärnskador. Efter detta berättar hon om hur hon tänker annorlunda om många saker, att det finns en tacksamhet men också en större angelägenhet om människor omkring henne, om hur hon skickade ett sms till sin pappa och berättade att hon älskar honom och tackade honom för allt han gjort.

För ett bra tag sen läste jag en undersökning som visade att ungdomar som haft cancer och blivit friska är bättre rustade att klara livet än ungdomar i allmänhet - de mår bättre och har ett stabilare psyke.

När jag var ung, i skolåldrarna, minns jag att jag tänkte på sjukdomar som något avlägset och något som "inte drabbar mig". Man hade intrycket av att saker som cancer, hjärtinfarkter, reumatism m.m. var något väldigt ovanligt och att risken att drabbas var väldigt liten. Man var heller inte så stark alltid, små motgångar kunde vara väldigt stora och få en att tappa fotfästet.

Idag har jag fått förstå att sjukdomar inte är så ovanligt och att man inte kan ta något för givet. Jag har flera vänner som drabbats av allvarliga sjukdomar. Vissa har tagit sig igenom, andra kämpar fortfarande. Sen tre år kämpar jag själv med en allvarlig hjärtsjukdom som blivit värre och värre under dessa år. I takt med att min dotter kommit och vuxit har också denna hjärtsjukdom gett sig till känna och blivit mer och mer allvarlig. För några veckor sen satt jag och väntade på min man på tågstationen i Västerås. Där fanns rulltrappor, upp och ner, och en stor trappa i mitten. Jag såg en kvinna som valde den vanliga trappan trots att det inte var trångt i rulltrappan och hon gick upp med raska steg. Min första tanke var att det finns inte en chans att hon inte tycker det där, trots allt, är väldigt väldigt jobbigt och att hennes val att ta trappan inte medför något av en kamp. Jag inser att jag inte längre minns hur det är att vara frisk. Jag kan förstå det, logiskt, om jag verkligen anstränger mig, men känslan kan jag inte få tag i, jag kan inte få tag i känslan av att det inte är jobbigt att ta sig uppför en trapp.

Det jag längtar efter mest av allt är att kunna vara och ta hand om min dotter Rut en hel dag. Bara hon och jag. Vi skulle leka på lekplatser och ha med oss picknick. Jag skulle dra henne i pulkan och vi skulle bygga snölyktor och göra änglar i snön. Vi skulle baka pepparkakor och dansa till någon rolig musik. Vi skulle skratta och kramas mycket. Det är min högsta önskan. Och det är min största smärta att se henne växa upp utan att kunna vara delaktig så mycket alls. Hela dagarna är hon på förskolan. Om jag orkar gå upp på morgonen får jag se henne några minuter och säga hejdå. Sen när hon kommer hem blir det lite mer kvalitetstid men det är en trött Rut och snart är det läggdags.

Jag önskar också att jag hade kraft att uppvakta min man mer och ringa eller träffa mina vänner lite oftare.

Jag tror inte att det alltid kommer vara så här. Någon dag kommer det vara bättre. Antingen så helar Gud mig som han har gjort med mig förut och med andra, eller så blir jag opererad. Det finns en sprillans ny teknik från USA som skulle kunna göra det möjligt för mig att bli opererad och bli betydligt bättre istället för att få en hjärttransplantation som hittills varit det enda alternativet för mig. Det finns hopp!

Den här resan har ändrat en hel del på mina perspektiv om motgångar, lycka, tacksamhet och vad som är viktigt. Kärnan har blivit större och det runtomkring har blivit mindre. Det centrala i mitt liv är värt så mycket mer tacksamhet och glädje. Det är inte lätt att förmedla allt det, ofta krävs det kanske just det, att få se livet från ett annat perspektiv och nu har jag delat med mig lite från mitt.

Jag tror att alla människor hamnar i kriser i sitt liv och i vår största kris finns också möjligheten till vår största vinst genom livet. Jag tänker på min vän som blev så tacksam över livet och så medveten om kärleken till andra människor efter sin traumatiska tid efter förlossningen. Jag tänker på de cancersjuka ungdomarna som blivit friska och som orkar leva detta liv med en styrka. Jag gick faktiskt igenom en kris innan jag blev sjuk, men i denna kris fann jag Gud och han gav mig glädjen och styrkan och lärde mig att älska livet. En ny kris kunde inte längre ta knäcken på mig. Det har gjort att jag kunnat vara med och bära min man genom hans största kris, att få hela sitt liv totalt förändrat och fått se sin fru bli mer och mer sjuk. Och jag har förmånen att se min man bli starkare och starkare. Han har också varit med och burit mig i mina svaga stunder.

En kris kan ta lång eller kort tid, oftast är den väl ganska lång, ibland årtionden, men jag tror att vi kan vinna tillbaka glädjen och kärleken till livet, speciellt om vi gör det tillsammans med Gud. (En viktig pusselbit i vägen fram till Gud för mig var när Elisabet övertalade mig att ta en timme i ett dygnet-runt-böne-rum. För det är jag så tacksam!)

Vårda och var glad över det som getts till dig, om det nu är hälsa, barn, familj, vänner, ett hem, mat på bordet eller en vänskap till Gud. Det hade kunnat vara annorlunda. Och tänk på dem som inte har det så bra och använd det du fått till att hjälpa och uppmuntra och se andra. Det finns, trots allt, alltid någon som har mindre än du. Vilken enkel sanning det är, men när den landat i hjärtat och vi lever livet i tacksamhet och generositet, då är det stort.

God Jul