Ett lite långt och argt inlägg om den globala uppvärmningen

Något av det mest avtändande jag vet är när någon kommenterar miljöproblem med en raljerande ton. Säger typ "ha ha det är så överdrivet" och menar samtidigt att de som bryr sig är så jobbiga.

Min oro över miljön går i cykler men den senaste veckan har det knappt gått att värja sig. Jag har svårt att få ihop en självgod attityd till det här med all kunskap vi har och med alla faktiska konsekvenser vi ser runt omkring oss.

Som kristen är det en del av min världsbild att det kommer att skita sig. Vi människor kommer inte klara av att ta hand om den här planeten, vi är för egoistiska. Det kommer att bli värre och värre och till sist kommer Gud att befria hela skapelsen och göra en ny värld (kanske på jorden?).

MEN trots att jag tror att räddningen av jorden inte ligger i våra händer, så betyder det INTE att jag kan skita i att det skiter sig. Även om en del kristna verkar ha tolkat det så... Jag har ett ansvar att värna om, inte bara de människor jag möter, utan också om hela skapelsen. Allt liv är skapat av Gud, det är vackert och skönt. Det kan inte vara ok för mig att allt rämnar.





Det är lätt att tappa fotfästet när man fokuserar på den globala nivån. På länder som vägrar skriva på avtal och företagsledare och presidenter som har svårt att se bortom sin navel. Men trots att det på denna nivå är svindlande så är det min fulla övertygelse att det ändå är viktig vad lilla jag gör.

En eloge till er som sopsorterar. Tar tåget istället för bilen. Äter vegetariskt. Konsumerar medvetet. Det räknas!

Och om jag för den skull behöver placeras i nåt vänsterradikal-fack, så låt så vara. Hellre det än att vara småborgerlig och anse att det som drabbar människorna i Sri Lanka, Brasilien eller Australien inte har något med den globala uppvärmningen att göra.