nationer står och faller

Det är synd om svenskarna som inte längre kan åka på semester till sina solsäkra diktaturer.

Jag gäspar lite grann, sträcker på mig.
Vissa dagar får det plats många stora tankar.
Andra mest små.

Jag kan ändå verkligen leva mig in i det där, hur besviken man skulle vara om man sett fram emot en solsemester och sen blir det ingenting. Men ändå? Man måste väl kunna tänka på saker ur ett större perspektiv?

Jag har lite förväntan i mig vad det gäller de här revolutionerna. Lite som när muren föll, även om man var så liten då. Maktstrukturer, hur starka och mäktiga de än kan kännas, faller alltid. Det är trösterikt på nåt sätt.

Jag har tänkt på en lovsång vi sjöng så mycket ett tag. En sång att sjunga när det är oro i världen.

Nationer står och faller
- men ditt ord det står fast ändå
Kungar kommer går
- din kärlek förbliver.
Starka män kan falla
- men din glädje är styrka, för min själ
jag ska inte vackla.
Jag är i din hand, jag står fast i dig.

Frid, vänner!