Hopp

Jag läser Tomas Sjödins böcker om och om igen.
Jag gillar kanske mest av allt att han - mitt i all sorg och all vishet han bär - är så glad.

Just nu läser jag hans senaste bok, samlingen av hans Göteborgs posten krönikor; Jag lutar åt Gud.

I den kan man läsa följande:

Att ta emot är inte samma sak som att stå med mössan i handen och vara tacksam för allt tungt som möter i livet - det innebär inte att man skulle ha önskat att det blev såhär. Att ta emot är att inse att ljuset i livet ibland gömmer sig och hitta ett sätt att förhålla sig till det som gör det möjligt att ur det mörka vaska fram åtminstone en gnutta ljus.

/.../

Jag har upptäckt att jag, efter förlusten av två av våra tonårssöner, omedvetet förhåller mig till tre tankelinjer eller livslinjer. På den första står det "Det var inte det här vi drömde om". Blir man kvar där för länge är det fara värt att man blir det som vi kallar för bitter. På den andra linjen står det: "Men det var såhär det blev", och min erfarenhet är den att om man får kraft att inte fly smärtan utan "ta emot" den enda verklighet som finns, då först framträder den tredje livslinjen, och på den står att det kan hända att livet sänder en människa nya drömmar. Dessa drömmar är inte synonyma med dem man en gång hade, men de väcker ändå hoppet om att livet kan bli djupt meningsfullt igen. Också bortom de stora förlusterna.

(s.54)