Let your body decide

Lite post-melodifestivalenupprörd, vilket jag varit de senaste lördagarna. Ikväll gick det dock lite djupare. Linda Bengtzing gick direkt till globen. Och nu kommer små barn att sjunga hennes sång i månader framöver.

Det var lite svårt att höra budskapet i hennes låt, men efter två lyssningar förstod jag. Hon sjöng om den andra mannen. Inte om honom som verserna handlade om, han som var bra på att kombinera mat och vin, han som var familjefar. Nej hon sjöng om den andra mannen. Han som fick henne att explodera, kapitulera.

Smaken av sorg väcktes i mitt hjärta. För jag tycker att det är så fel. Och jag är fullkomligt övertygad om att våra kroppar kan leda oss fel. Skulle vi lyssna på alla signaler våra kroppar sänder ut skulle betydligt fler personer bli mördade och våldtagna - om jag drar det till sin spets. Jag vill inte häckla kroppen. Vi ska förstås bejaka den och lyssna på den. Men den vill oss inte alltid väl. Den är impulsiv och lurig, och vi behöver kombinera lyssnandet på våra kroppars signaler med stor vishet, klokhet och genomtänksamhet.

Jag blir så upprörd över låtens innehåll - kasta allt du har i sjön, för den där mannen gör dig yr (ja kanske i två månader eller nåt). Varför ska vi sjunga om det?

Jag vill istället sjunga om hur man håller liv i kärlek som finns. Hur man får glöden tillbaka. Jag vill sjunga om urgamla ord, leta fram dem från vinden; trohet, intimitet, uthållighet, mognad, renhet. Jag vill sjunga om hur man tar sig igenom kriser tillsammans, om hur man hittar nya sidor hos varandra, hur man fortsätter förundras. Jag vill sjunga om hur man åldras tillsammans och låter kärleken vara levande.