Träd och takpannor har fallit till marken och eleverna på skolan där jag jobbar har fått hålla sig inne.
Igår pratade jag med vänner om livet. Hur det känns som att jag och Christian håller på att rida ut vår storm.
Mitt i stormens öga kan man inte göra mycket annat än att överleva. Försöka hitta en plats där man kan ta skydd. Fortsätta andas. Vänta ut.
Det är först efter stormen man kan se. Se vad den gjort, vad den har förändrat. Vad som behöver röjas upp. Ibland ger den nya perspektiv; "vi fick ju mycket bättre utsikt utan det där trädet där, vi borde ha tagit bort det för länge sen".
Min och Christians storm börjar mojna. Men det betyder inte att vi kan gå tillbaka till vad vi var innan den kom. Allt är förändrat. Vi är förändrade. Snart är det tid att se vad den gjort med oss och vilka vi är nu. Kanske ser vi någonting vi inte kunde se förut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar