Den lösryckta kroppen

Jag har äntligen (?) endast hundra sidor kvar av Joyce Carol Oates tegelsten Blonde, boken om Marilyn Monroe. En bok som väckt en hel del olika processer i mig. Och det jag funderat en del kring den sista veckan är detta om den (vad ska jag kalla den?) brutala sexualiteten.

Sexualitet som roffar åt sig, äger och som är så väsensskilt från det som kallas kärlek att det nästan är svindlande. Och ändå så vanligt att det nästan hyllas i vår samtid. Sexualiteten som bara ser kroppen och liksom kopplar bort människan där bakom.

Marilyn Monroe råkar ut för det under hela sitt liv. Kanske inte bara råkar ut för det utan även väljer det ibland. Den här uppdelningen. Här är min kropp! Ta den, bekräfta den, njut av den. Men ta bara den. Människan här bakom är en helt annan sak. Låt henne vara.

Men kan man göra en sådan uppdelning? Jag tror att den sexuella föreningen är någonting mer än det rent fysiska, även om det bara händer vid ett isolerat tillfälle. Kalla det ande, kropp och själ eller någonting annat. Men jag tror inte att vi kan utestänga någon del av oss.

Och när jag läser om Marilyns öde så slår det mig. Att samtidigt som hennes kändisskap växer och fler och fler avgudar henne. Och fler och fler män får komma nära henne. Så blir hon också mer och mer trasig. Den skrämda fågelunge som man känner att hon är igenom hela boken, blir bara mer och mer skygg.

Man kan inte ge sig till någon utan att bli av med någonting. Tillit kanske. Självrespekt. Det kan gröpas ur oss. Och det jag vill ge Marilyn, och många andra unga kvinnor är att få sitta hemma i vår soffa. Och jag vill baka en paj till henne. Och så kan hon få slumra till lite. Och så kan vi snacka en stund om att våren är sen i år och kanske se ett par vänner-avsnitt.

Kärleken ser kroppen. Men kärleken ser framför allt människan där bakom. Hennes egenheter och rädslor och förhoppningar och humor. Människan är fantastisk. Människan är värd att älska. Inifrån och ut.