Det absolut bästa jag vet,

i hela världen...

Det som får det att blåsa i mitt hår och känna liv i mina lungor. Det som ger den största tillfredsställelsen och det mäktigaste ruset. Det är detta.

Att stå bredvid en person i en process där dennes liv blir förvandlat. Där mörker byts ut mot ljus. Där det som var omöjligt bryts och en ny väg öppnas.

Att stå bredvid någon och känna att bara genom att finnas här, vid din sida, så kan Gud visa sig för dig.

Att få vara med om det är på ett sätt bara nåd.
Men jag tror faktiskt att man kan välja att leva, rent praktiskt, på sätt som gör detta mer eller mindre möjligt. Att leva i relationer med andra människor är en förutsättning. Men en erfarenhet som jag bär med mig. Är att jag främst varit med om detta när jag bott tillsammans med någon.

När man kan dricka morgonkaffet tillsammans och vara tjurig. Och sen hamna bredvid varandra i soffan och dela den där sorgen man bär. Och så lite tv-spel. Och sen en bön till Gud.

Det vardagliga. Det opretentiösa. Det kravlösa. Där vågar vi kanske släppa ner garden. Där vågar vi berätta om vår ängslan och vår dödsångest. Och där kan vi ta emot en kram och en bön utan att det blir ytterligare ett ok att bära.

Bo tillsammans för tusan! Töm en skrubb och bjud in en student. Städa ur källaren och låt din kusins flickvän bo där ett halvår. Göm en flyktingfamilj. Eller låt din morfar flytta in i ert arbetsrum.
Det kan bli det bästa du gjort i ditt liv!