Så mycket som himlen är högre än jorden, så mycket är mina vägar högre än era vägar och mina tankar högre än era tankar.

För en sak har jag lärt mig. Och det är att man inte kan planera livet.



Det hände sig så att i höstas sa mina läkare, äsch what the heck och menade att vi fick lov att göra provrörsbefruktning på egen risk. Min sjukdom är ju så himla ovanlig att det inte finns någonting att gå på, beslutet fick bli vårt istället för deras.



Och även om det kändes som ett slag i magen att efter alla otaliga sjukhustimmar återigen skriva in sig och börja pyssla med nya mediciner och sprutor så tänkte vi, äsch what the heck. Skulle det bli nåt är det ju värt alla sjukhusbesök i världen liksom.



Så hände det sig så att den allra sista veckan innan jag lämnade Örebro och flyttade till mitt älskade Skåne (och på vårt andra IVF försök) så fick vi också det besked som vi drömt om i åratal.



Och även om vi egentligen är mer ängsliga än asplöv och rädda för att allt ska skita sig. Så tänker vi äsch what the heck och gör det enda vi kan göra och som livet har lärt oss. En dag i taget, en dag i taget. Och så försöker vi vara glada, vila och förtrösta. Och om allt går väl så hälsar vi en Svahn-unge välkommen i höst!