Civilkurage

Så stod de där, gymnasiesnygga med sneakers och sönderblekt hår. De tittade på alla som gick förbi, lite avmätt och nästan med förakt. Och i smyg tittade jag på dem. Så övergick deras trötta kommentarer om de förbipasserande till att bli någonting mer livfullt. Fniss och ja såg du hur han såg ut?!

Någonstans passerades en gräns. Vanligtvis hade jag nog inte lagt märke till den men idag var den kristallklar för mig.

Fniss fniss. Och såg du han den cp-skadade killen? Härma härma. Kan man bli fulare än sådär?

Vanligtvis hade jag väl inte brytt sig. Låtit tonårsomognaden vara, stå mig bi. Men idag reste den sig som en mur, som ett livsavgörande ögonblick. Vem är jag att inte agera? Vem är jag att låta orättvisor passera?

Och jag bröt in. Sket i sköt dig själv och skit i andra och var så ovan vid det att jag nästan sket i byxan. Sa några små meningar som sa att det inte var ok. Gick därifrån, kanske lite mer levande än jag kommit.