fri att älska

Gripen av vad Clara skrev igår vill jag skriva något litet om att älska en plats.

Jag hörde en vän prata om varför hon valt att bo i den stad hon bodde i. Hon räknade upp alla fördelar med staden och konstaterade krasst att det var Sveriges bästa stad (Malmö förstås...). Så kan man göra förstås, inget fel i det.

Men jag väljer inte boplats utifrån en plus och minuslista. Jag ser mitt liv som en väg, inte förutbestämd men förberedd. Det finns boplatser längs den vägen.

Just nu bor jag i (eller rättare sagt utanför) Kristianstad. Och kanske beror det på vår historia (min och stadens) men redan nu, efter två månader så älskar jag Kristianstad djupt. Något som aldrig hände med Örebro. Det är inget jag beskyller Örebro för, det berodde snarare på mina omständigheter än staden i sig. Jag tror faktiskt inte jag skulle levt idag om jag inte råkat bo just i Örebro, så jag hyser inga agg...

Min kärlek till Kristianstad hänger väldigt lite på stadens "yttre". Det finns mycket att vara missnöjd med. Kanske Sveriges sjabbigaste resecentrum. Att allting dör efter klockan 18. Att här finns markant fler "synligt alkoholiserade" än i andra städer. Och likaså att här finns markant fler som måste klä sig i Odd Molly kläder för att inte kissa på sig.

Min kärlek till Kristianstad hänger på (läs Claras inlägg!) att jag börjar må bättre. Att kärlek till den plats jag bor på börjar pysa fram i mitt hjärta, och jag har längtat efter det. Att mina ögon börjar se de behov som finns och att jag börjar känna en längtan efter att göra allt jag kan för att situationer ska förändras. Att jag börjar längta efter att ligga på mina knä tills mina jeans slits ut för att ropa till Jesus att han måste göra något här.

Och glädjen i att få känna kärlek och nöd för en plats är så stor att det blir liksom alldeles självklart. Att jag tusen gånger hellre bor i Arjeplog och får känna såhär än är likgiltig i NewYork...