Lika kletigt och lismande som hopplösheten. Lika starkt och rungande. Som ett knytnävsslag i magen. Som en kyss där bröstet blir till hals. Lika starkt, som en ryggrad, som cement, som järn, som eld. Lika starkt är hoppet.
Skrattet kommer någonstans ifrån. Fnittret inte bara i halsen, det hittar sina rötter. Letar sig neråt, bakom oro och rädsla. Bortom förtvivlan och tusen tårar. Det ankrar i hoppet igen.
Josefin ringde igår. Och chefen gav mig sovmorgon till klockan åtta. Då fanns inga ursäkter länge, jag måste ju dansa.
Och vad gjorde då snökaoskö i nära nog en timme?
För in kom vi. Och vi dansade som att vi var sexton och sjuttio på en och samma gång. Och vi sjöng med Daniel Adams Ray Falla så fort vi reser oss upp, Vi faller så fort vi reser oss upp.
Haha så rätt! Jag känner mig mer som en 70åring idag dock.. min rygg!!! Men det var roligt o dansa och se på konsert! Spelade in gubben i lådan åt dig men det gick inte att skicka via mobilen. Vi får lösa det på annat vis! Tack för en härlig gårdagskväll! kram
SvaraRadera