Liten text om stress

En av mina läkare som inte riktigt skött sig, inte hunnit skicka iväg mina remisser till Skåne, ringde sent i fredagskväll och bad om ursäkt. Jag håller på att jobba ihjäl mig, sa hon, och det lät som att det var sant.

Stress gör den stressade personen till ett offer för omständigheter. Det är stressens fel. Och visst kan man känna sig fångad när det trycker på från alla håll. När man bär hela världen, allas väl och ve. Det förrädiska med stressen är att den till sist gör en blind. Det stressiga tillståndet blir det normala. Och man märker inte att nyansskillnaderna försvinner, att blått och lila efter ett tag ser likadant ut.

När jag bodde i Stockholm hade jag ett högt tempo. Jag hade väldigt roligt och min kalender var alldeles fulltecknad. Jag hann med så mycket på en dag. Så många olika saker och ställen.

Så blev jag sjuk. Och det var inte förrän jag låg i sjukskrivningens gråa, trötta vagga som jag såg vad det där hektiska tempot hade gjort med mig. Jag kände mig viktig så länge jag gjorde något bra, fyllde något behov, var behövd. Det riktigt kröp i mig att tvingas ligga still utan att göra någon nytta.

Det tog tre långa år av ickeproduktivitet för att se (på riktigt förstå) att mitt värde inte ligger i det där. Jag är viktig för att jag är jag. För att jag finns. Och allt hänger inte på mig. Även om det är bra att jag fikar med den ensamma tanten så hänger det inte på mig. Det är ok att ligga i soffan och bläddra i en tidning.

Gör bra saker! Ta ansvar! Men låt det inte stjäla din lust, din identitet eller din närvaro.