tisdag 15 februari 2011

Reflektioner om Guds storhet och onödan i min oro, under favoritpromenad i Vittskövle

Med vem vill ni jämföra Gud,
vad vill ni likna honom vid?



En gudabild som konstnären gjuter,
Som guldsmeden täcker med guld,
och förser med kedjor av silver?
Man väljer trä som inte murknar,
och anlitar en skicklig konstnär
som kan ställa upp sin gudabild stadigt.




Förstår ni inte, har ni inte hört?
Har det inte sagts er från begynnelsen,
har ni inte vetat det sedan jordens grund blev lagd?




Han tronar ovan jordens rund,
de som bor på den är som myror.
Han breder ut himlen som en duk,
spänner upp den som ett tält att bo i.



Han gör furstar till intet,
utplånar jordens härskare.
Knappt har de såtts, knappt planterats,
knappt har de hunnit slå rot,
så andas han på dem och de vissnar,
stormen för bort dem som boss.



Med vem vill ni jämföra mig, vem är min like? säger den Helige.
Lyft blicken mot skyn och se:
Vem har skapat allt detta?



Han som mönstrar stjärnornas här
och låter dem tåga fram,
han som ropar upp dem alla.
Så väldig är hans makt och styrka att ingen av dem uteblir.



Jakob, hur kan du tala så, Israel, hur kan du säga:
"Jag vandrar osedd av Herren,
min Gud tar sig inte an min sak."

Har du inte förstått, inte hört?
Herren är en evig Gud,
han har skapat hela jorden.
Han blir inte trött, han mattas inte.

(Bibeln, jesaja bok kapitel 40)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar