Jag fryser, men känner en mild vind också

Jag är frustrerad men inte utan hopp. Jag ser bara en väg framåt som leder någon annanstans än ett Sverige som påminner om 40-talets Tyskland, 60-talets USA eller 80-talets Sydafrika. Den vägen heter (vilket verkar vara mitt svar på livets alla svåra frågor!) nära relationer.

Det är svårt att vara rasist när man älskar en männsika med en annan hudfärg. När man gråtit tillsammans och skrattat tillsammans.

Men jag vill återigen bli konkret. Denna gång förutan ironi. För jag har faktiskt fått frågan hur lär man känna en invandrare? En rolig fråga egentligen, men ärlig och viktig.

Jag har bara varit invandrare själv en gång, under min utbytestermin i Montana. Och jag är fortfarande så tacksam till Holly som bjöd in mig till sin familj under Thanksgiving.

Och det är svårt för oss att gå fram till en människa vi inte känner så väl och bjuda in dem till en familjehögtid. Vi ska inte trampa på oss själva, men jag tror att bollen ändå är vår. Vi formar det samhälle vi vill leva i och vi kan prata oss varma om integration men om vi lever helt segregerade liv och bara umgås med dem som är lika oss ja då är de där orden inte mycket värda.

Vad kan man göra då?
- Flytta till en statsdel där det bor många invandrare. Då löser det sig själv.
- Ta till vara på de kontakter du redan har, arbetskamrater, någon i kyrkan eller föreningen du går till.
- Engagera dig i någon förening som aktivt hjälper nyanlända flyktingar som till exempel röda korset

Själv tackar jag Gud för att Sariba började prata med mig på bussen den där augustieftermiddagen i Flemingsberg för sju år sen. Hon har gjort mitt liv så mycket rikare.

ps. Jag fattar att jag slänger mig lite o-p.k med de här begreppen (invandrare, utlandsfödda osv.). . Men det här är en blogg och ingen c-uppsats så jag låter begreppen vara utan att dissekera dem med rätt definitioner. Syftet är bara en dröm om ett samhälle som är lite varmare, med lite mindre rädsla och lite mindre av vi och dem...