En alldeles sann liten saga

Kommer ni ihåg Kristin? Kristin som kom till oss i Vällinby-kollektivet, hon kom till oss smygande men hon tog oss med storm.



Livet gick ganska bra för Kristin. Hon har en fantastisk röst och hade precis landat i Stockholm efter att ha jobbat som musiker på charterhotell på Cypern under några år. Nu pluggade hon på ett musikalprogram och vägen mot det målet var utstakad.



Så träffades vi och under samma period kraschade allt för Kristin. Marken började svaja under hennes fötter. Och trots att vi inte kände varandra så väl så bjöd vi in Kristin att bo med oss i vårt kollektiv. Det var lite pinsamt, vi hade inget rum över så hon fick bo i källaren bredvid husets bastu.



Men Kristin uppskattade det lilla utrymmet och att slippa sova ensam under denna svåra tid. Och vi uppskattade hennes raka frågor, hennes nyfikenhet och hennes sköna tyska brytning. Vi blev vänner och vi möttes på djupet. Och vi fick dela hennes livskris. Kristin insåg hur dåligt hon mådde av hetsen i Stockholm och av den ständiga strävan av att vara bäst som finns i musikbranschen.



Kristin lärde också känna Jesus under denna tid. Han mötte henne i hennes förtvivlan. Jag och Lisa fick döpa henne i vår kyrka New Life en alldeles fantastisk söndag.



Nu är det ett år sedan jag träffade Kristin sist. Och vet ni vad? Hon heter inte Kristin längre. Jag träffade syster Martina under ett besök i ett kloster förra hösten. Hon har levt i klostret i några år och funderar på att göra det till sitt livsval. Det fanns ett lugn i henne och en frid i hennes blick som är svår att beskriva. Hon viskade nästan till mig; jag visste inte att man kunde vara så här lycklig!